Gamla namn på platser och byggnader i Carlscrona

A B C D E F G H I J K M L N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Alamedan.

Detta ovanliga namn hade i många år den gata som går mellan Kungsbron och Amiralitetstorget på södra Trossö. Namnet hade besättningar på långresefartygen tagit med sig hem från Spanien och Portugal där promenadstråken längs alléerna hade ett namn som de förvrängde till Alameda.

– Namnet Alamedan var inofficiellt, ty gatan hette Amiralitetsgatan, ett namn som den fått redan år 1696. Gatan fortsatte då över Amiralitetstorget och slutade i väster vid den stora Peter Jungs vik*, som då gick in över nuvarande 17: s Port.

Efter utfyllningen av Peter Jungs vik i mitten av 1700-talet, förlängdes Amiralitetsgatan fram till Styrmansgatan vars södra och norra delar då knöts ihop.

Amiralitetsgatan delades år 1877 i Östra och Westra Amiralitetsgatan, skilda av Amiralitetstorget. Östra Amiralitetsgatan hade som sagts länge kallats Alamedan, men först 1941, på förslag av stadsjurist Sture Aspegrén, blev Alamedan ett officiellt gatunamn.

Västra Amiralitetsgatan återfick då (1941) sitt ursprungliga namn, Amiralitetsgatan.

På nästa sida finns uppgifter om några äldre tomtägare på Alamedans södra sida.

Det gäller Alamedans adressnummer 1, (3), 9, 11, 13, 15 och 17.

Alarmgatan.

Då Slutningsmuren* mellan Kungsbron och Västerudden byggdes i början av 1700-talet kallades platsen utanför muren för Alarmgatan. Här skulle trupper ställa upp vid alarm.

Östra delen av Alarmgatan fick omkring 1860 namnet Wallgatan, men i väster, mellan Konstapelsgatan och Arklimästaregatan norr om Kronostallet, fanns fram till 1960-talet Alarmgatan kvar. Det var här som arbetet med försvarsmuren hade avstannat.

(Se även Bastionerna)

”Amerikakrogen”,
eller ”Gamla Amerika”, hette en krog som låg i det södra hörnet av Nejlikegränden mot Norra Smedjegatan i Kalvhagen. Den drevs av en källaremästare Pettersson. Han hade varit i Amerika och kallades allmänt för ”Amerika-Pelle”. Krogen lades ned omkring 1892.

”Amerika-Pelle” startade sedan ”Jernvägshotellet” vid Nya Skeppsbrogatan 9.

(Se Kanongränden. Karta 2:

Amiralitetsgatan,
som en gång gick mellan Kungsbron i öster och Peter Jungs vik* i väster, fick sitt namn redan 1696. Gatan delades i Östra och Westra Amiralitetsgatan år 1877.

År 1941 genomfördes ännu en namnändring.

(Se Alamedan)

Amiralitetskollegium. – Sjömilitiekontoret –
Amiralite_tskolle_gium, ett av de rikskollegier, motsvarande centrala ämbetsverk, som blev fast organiserade genom 1634 års regeringsform. Amiralitetskollegium var flottans överstyrelse i militärt och ekonomiskt avseende. Dess ledamöter utgjordes av riksamiralen, som presiderade, två riksråd (”amiralitetsråd”) och fyra viceamiraler eller skeppskaptener.
Kollegiet flyttades 1680 från Stockholm till Karlskrona, återflyttades 1776 till Stockholm och upphörde 1791, då den marina förvaltningen organiserades om

(Nationalencyklopedin)
(Se även Guvernementshuset

Amiralitetskyrkan.
(Kungliga Karlskrona Amiralitetsförsamlings kyrka på sydöstra Trossö)
invigdes den 20 september 1685.
Kyrkan kallas Ulrica Pia efter Sveriges drottning, Ulrica Eleonora (1656-93), dotter till Fredrik III av Danmark.
Hon gifte sig den 6 maj 1680 med Carl XI.

(Platsen där kyrkan ligger: Se Ac GAMLA NAMN)
(Se även Adolf Fredriks Kyrka)

Amiralitetstorget (Amiralitetsparken)

Själva Amiralitetstorget fick sitt namn år 1696.

Men gatunamnet runt torget tillkom först år 1877. Fram till dess var östra sidan av Amiralitetstorget en del av Smedjegatan och västra sidan en del av Borgmästaregatan.
I norr kom det nya gatunamnet, Amiralitetstorget, att dela Prinsgatan i Östra och Västra.

Efter att järnvägstunneln sprängts ur under Stortorget och schaktningen genom Amiralitetstorget stod klart 1887, planterades träd och buskar för att dölja såren på det gamla exercistorget.
Efter att grönskan vuxit upp kom gamla Amiralitetstorget även att kallas Amiralitetsparken.

I söder har vi Högvakten.

(Se även Guvernementshuset och Amiralitetskollegium)

”Baggagården”
(Gamla tomt 67 i 14: de Qvarteret Ruuth. Senare tomt nr. 15 i kvarter Sjömannen).

I hörnet Styrmansgatan 1 – Varvsgatan 34 på Västerudden fanns en gång i tiden ett större trähus med en stor trädgård. Här bodde på 1700-talet handlaren Bagge och här hade han sin hökeriaffär (matvaru- och brännvinsförsäljning). Hans fyra ogifta söner bodde kvar i barndomshemmet under hela sitt liv. En av dem, Frans Bagge, född 28 febr. 1802, fick förtroendeuppdrag både inom handelskår och kommun. Mest känd blev han för sitt uppoffrande välgörenhetsarbete under koleraepidemin på 1850-talet. (1853)
Frans Bagge, som var den siste av bröderna, avled den 19 februari 1870.
Familjegrav i Nättraby

År 1877 döptes Styrmansgatans södra del (i dag borta) om till Baggesgatan
(OBS! Inte Baggensgatan som man ofta kan se i ”historieböcker”)

Det stora stenhuset som uppfördes på gamla ”Baggagårdens” plats i slutet av 1800-talet kom också att kallas ”Baggagården”, men det hade ingen koppling alls till släkten Bagge.
I ”Nya Baggagården”, med ingång från Styrmansgatan 1, hade Konsum både mjölk- och speceriaffär. Här fanns även en grönsaksaffär.

Huset köptes upp av Karlskronavarvet och revs 1970.
Före detta ”Baggagården” och hela de gamla kvarteren Sjömannen och Ruuth är i dag parkeringsplats och här anlades också en ny infart (1980-talet?) till varvet, vilken degraderade 17: s Port till en gångpassage.
Efter att husen ovanför ”Rävabacken” rivits, så försvann också den gamla Repslagaregatan som tidigare gick längs med varvsmuren.
Vid utökning av varvsområdet revs cirka 250 meter av varvsmuren från 1830-talet.

(Se även Rävabacken)

—————————

Vid Varvsgatan 32, mitt emot Baggagården, låg ”Hoffagården”.
(Gamla tomt nr. 34 i 15:de Qvarteret Taube, sedermera (1923) tomt nr. 31 i kvarter Havfrun)
Här, med ingång från Styrmansgatan 2, hade Nils Hoff sin speceriaffär som han övertagit efter sin far på 1940-talet. Strax intill, i samma hus, hade Nils Hoff´s dotter Erna Olsson en mjölkaffär.
Nils Hoff flyttade sin affär till Galgamarken då de gamla husen på Västerudden skulle rivas)

Bastionerna

Bastion Aurora vid Kungsbron,
Bastion Achilles mitt för Rosenfelds gränd* vid Vallgatan och
Bastion Wachtmeister på Amiralitetstorget, började byggas på 1690-talet. Mellan bastionerna byggdes raka murar (kurtiner) som skulle bilda en försvarsmur mot örlogsvarvet.

Den första ritningen till denna försvarsanläggning gjordes av fortifikationskapten Paul Ludvig Lejonsparre 1693 och undertecknades av Eric Dahlbergh, samt godkändes av Carl XI 1694.

Försvarsmuren, som aldrig blev färdigbyggd, skulle knytas ihop med den tidigare byggda
Bastion Drottninghall, nära Lindholmsbron i väster.

Men arbetet avslutades i höjd med Arklimästaregatan på 1720-talet.
De planerade bastionerna Hector och Eolus (Aeolus) vid Arklimästaregatan respektive Styrmansgatan på Västerudden blev aldrig byggda.

Bastion Wachtmeister på klockstapelsberget revs 1786.

En tredjedel av Bastion Aurora revs på 1850-talet då nytt Flottans sjukhus skulle byggas.

Bastion Achilles revs omkring 1894 då artillerikårens, sedermera kustartilleriets, kaserner vid Vallgatan skulle byggas.

Bastion Drottninghall intill Lindholmsbron inom varvsområdet revs efter hand som varvet byggdes ut.

Endast två tredjedelar av Bastion Aurora vid Kungsbron och delar av muren norr om Sjöofficersmässen och Kronostallet finns i dag (2011) kvar.
Den del av muren med portvalv (intag) som gick över Konstapelsgatan revs på 1890-talet.

(Se även Slutningsmuren)

*) Rosenfelds gränd döptes senare om till Brunnsgränd.

Bastion Aurora utrustades med fasadbelysning år 2010.

Björkholmskanalen (”Björkholmskanaulen”)

Så kallades den sista kvarvarande delen (väster om Lilla Björkholmen) av gamla Sundsmaren, sundet som skilde Trossö och Stora Björkholmen.
Två vattengenomsläpp fanns under stenbron som hade byggts 1853 och som ersatte den gamla träbron mellan Lilla och Stora Björkholmen. Genom det större genomsläppet kan du nu gå torrskodd mellan Chapmansplan och Björkholmsplan. Det mindre valvet är igenfyllt.

Chapmansplan var helt utfylld omkring 1860, medan norra delen av Björkholmsplan fylldes ut mellan 1909 – 1914. År 1914 var även Björkholmskajen utfylld. Innan dess gick trafiken fram till Ekholmsbron via Pukesgatan.
Efter dessa utfyllnader var Stora och Lilla Björkholmen helt sammanbundna med Trossö.

(Se även Sundsmaren och Lilla Holm).

Blekinge Läns Tidning,

BLT, liberal morgontidning i Karlskrona. B. grundades 1869 och är sexdagarstidning sedan 1904. B. utges i editionerna Blekinge Läns Tidning, Karlshamns Allehanda och Sölvesborgs-Tidningen. Den ägs sedan 1975 av Barometern. Upplaga: 35 400 ex. (1998).

Litt.: Edvard Jönsson, 100 år med Blekinge Läns Tidning (1969).

Blekinge museum,
Karlskrona, grundades 1899 och huvudman är sedan 1983 en stiftelse med representanter för landsting, kommun och hembygdsförbund. Sedan 1972* är museet inrymt i den s.k. Grevagården vid Fisktorget med Wachtmeisterska palatset (uppfört 1703–05) som huvudbyggnad. Basutställningarna behandlar främst stenhuggeri, fiske, båt- och skeppsbyggeri samt sjöfart, viktiga näringar i landskapets historia, samt 1700-talet i Blekinge. 1995 öppnades en konstavdelning i Båtsmanskasernen på Stumholmen. Museet har livlig program- och utställningsverksamhet. Till museet hör också en friluftsanläggning i Vämöparken, invigd 1910, med ca 15 värdefulla byggnader från stads- och landsbygdsmiljö. B. utger sedan 1923 Blekingeboken (1923–26 med titeln Blekinge-bygder).

*) Tidigare låg museet i Nordenskjöldska gården, Amiralitetstorget 27.

Blekinge-Posten,
centerpartistisk tidning som utkommer en gång i veckan, grundad 1955. Redaktionen finns i Bräkne-Hoby. Upplaga: 3 500 ex. (1998). NE

Blå kranen
(Portalkran 14) på Karlskronavarvet.

(Se Franska kranen)

(Se även Mastkranen (gamla )

Blå Port …

… var namnet på en krog vars dörrar var målade vackert ljusblå. Krogen låg öster om Stora Landsvägen på södra Wämö, i hörnet av nuvarande Ekorrvägen och Blåportsgatan.
Krogen byggdes på 1680-talet av den från Ronneby tvångsförflyttade handelsmannen Wilhelm Schlyter.
Krogen bytte namn till Borgmästarekrogen efter att Wilhelm Schlyter den 26 februari 1692 blivit utnämnd till handelsborgmästare. Han efterträdde Blasius König sedan denne den 12 februari blivit utnämnd till justitieborgmästare efter Johan von Schoting, vilken avlidit den 31 januari samma år.
Schlyters krog som från starten hette Blå Port kallades alltså därefter Borgmästarekrogen, men området heter än i dag Blå Port.
Viken som en gång gick in här, ända fram till nuvarande Blåportsgatan, fick namnet Borgmästareviken.
(Skall inte förväxlas med Borgmästarefjärden som är döpt efter borgmästare Blasius König.)
Wilhelm Schlyter avled den 17 september 1700.

Vid Borgmästarekrogen fanns sedermera ett färgeri som bl.a. färgade flottans blå tyger. Detta färgeri har dock inte, vilket många tror, givit namn åt Blå Port. I färgeriet startade Karlskrona Lampfabrik 1884. Senare låg här en handelsträdgård. Denna revs år 1962.

UPPDATERING:
Fredagen den 1 juli 2011 invigdes officiellt konstnären Pål Svenssons skulptur ”Blå Port” i korsningen Blåportsgatan – Ekorrvägen, strax intill där krogen med namnet Blå Port en gång i tiden låg. Skulpturen består av en stenport med dörren på glänt.
Invigningstalade gjorde Michael Helgesson som berättade platsens historik. Skulpturen som var beställd och betald av byggföretaget Skanska överlämnades formellt till Karlskrona Kommun. Ett trettiotal personer (inkl. undertecknad) var närvarande vid invigningen.

Fredric Henric af Chapman , 1721–1808,

skeppsbyggmästare, viceamiral, var Sveriges förste store fartygskonstruktör som gjorde skeppsbyggnad till vetenskap. Chapman föddes på örlogsvarvet, Nya Varvet, i Göteborg. Hans far var en engelsk sjöofficer, som flyttade till Sverige 1716 och tog värvning vid svenska flottan. Morfadern var skeppsbyggare i London. Chapman påbörjade teoretiska studier i Stockholm och fortsatte sin utbildning i London, där han blev lärjunge till den för yt- och volymberäkningar av kurvformiga kroppar kände professorn Thomas Simpson år 1750. Efter sammanlagt sju års studier i England, Frankrike och Nederländerna återvände Chapman till Sverige 1757. Han blev först underskeppsbyggmästare och konstruerade många lätta och snabba fartyg för skärgårdskrigföring. Uppdraget att göra ritningar till roddfartyg för skärgårdsflottan ledde till att Chapman 1764 blev överskeppsbyggmästare i arméns flotta (skärgårdsflottan). Han igångsatte samtidigt nybyggnad av större örlogsfartyg och blev 1781 ”arbetsdirektör” vid varvet i Karlskrona. Därmed inleddes en lysande epok inom svenskt skeppsbyggeri. Åren 1782–85 färdigställdes tio linjeskepp och tio fregatter, alla byggda efter Chapmans ritningar. Chapman blev 1783 varvsamiral och 1791 viceamiral. Han lämnade den aktiva ledningen av varvet 1793 men fortsatte med tekniskt/vetenskapligt författarskap och konstruktionsarbete intill sin död. Under sin verksamma tid utgav Chapman flera väl genomarbetade avhandlingar och planschverk. Hans mest kända verk är det 1775 utgivna epokgörande arbetet

Architectura Navalis Mercatoria. Här kommer också hans konstnärliga begåvning till uttryck.

Anders Ulfvarson Jan von Konow Harris, F.H. Chapman: The First Naval Architect and his Work (1989). E. Hägg, Under tretungad flagga. Vår seglande örlogsflotta och dess män 1750–1900 (1941).

NATIONALENCYKLOPEDIN – multimedia 2000.

Fredric Henric af Chapman (1721-1808). Kort historik.

Född i Göteborg, tillhörde Chapman en från England härstammande familj. Chapman arbetade under ynglingaåren dels på kronans varv i Göteborg, dels på enskilda varv i Stockholm samt slutligen på skeppsvarv i England, Holland och Frankrike. Jämsides med sin praktiska utbildning ägnade han sig åt teoretiska studier, särskilt i matematik och fysik.

Han återvände 1757 till Stockholm och blev där underskeppsbyggmästare vid flottan.

På C.A. Ehrensvärds föranstaltande kommenderades Chapman till Pommern för att under det då pågående kriget bygga mindre krigsfartyg.

Efter krigets slut erhöll han i uppdrag att konstruera för Finlands skärgård lämpliga örlogsfartyg, för vilket ändamål Chapmans verksamhet 1760 förlades till Sveaborg, där han på flera områden ägnade sig åt sjövapenstekniken. Bl.a. byggde han där fartyg av de nya typerna ”hemmema” och ”pojama”.

1764 utnämndes Chapman till överskeppsbyggmästare vid arméns flotta samt kallades att i Karlskrona deltaga i den ”certedeputation”, som hade till uppgift att framlägga förslag till fullgoda örlogsfartyg. Resultatet av Chapmans arbete blev, att svenska flottans linjeskepp och fregatter blevo byggda efter hans ritningar.

Redan 1768 hade han byggt den första kanonslupen, och denna typ följdes snart av nya. Sedan han 1781 kallats till ”arbetsdirektör” vid Karlskrona örlogsvarv, utvidgades detta under Chapmans energiska ledning väsentligt, och ett stort antal linjeskepp och fregatter byggdes där.

1783 befordrades Chapman till konteramiral och varvsamiral samt 1791 till viceamiral. Han tog avsked 1793 men åtog sig fortfarande att uppgöra erforderliga förslag och ritningar för flottans behov.

Då Fredric Henric af Chapman kom till Karlskrona lät han bygga sig ett herrgårdsliknande varvschefsboställe strax utanför varvsområdet på Västerudden. Hit ledde en uppfart, kantad av en allé, som gick i Konstapelsgatans förlängning från Varvsgatan och svängde höger (väster) upp mot två stora grindstolpar. Uppfarten kom att kallas ”Gröna Gången”.

(Den ursprungliga ”Gröna Gången” finns inte längre. En ”ny”, mindre pampig, går nu i Arklimästaregatans förlängning)

Den tidigare varvschefen, amiral Carl Tersmeden, och Chapman var inte bästa vänner. Dom hade tidigare träffats på Sveaborg och haft olika åsikter om saker och ting, och Tersmeden såg inte med blida ögon på Chapmans ”skrytbygge”. Själv hade han bott i det gamla nerslitna ”Presidenthuset” på Amiralitetsslätten, där en gång i tiden presidenten i Amiralitetskollegium bodde. Den förste var amiralgeneralen och greve Hans Wachtmeister.

Amiral Carl Tersmeden har i sina dagboksanteckningar skrivit många nedsättande uppgifter om Chapman, som av många historiker tagits för sanna. Därför har Chapman i många skrifter fått framstå som en ”skitstövel”. Mycket av det negativa som sagts om Chapman är dock elakt förtal och avundsjuka.

Mellan åren 1782-85 färdigställdes på örlogsvarvet i Karlskrona tio linjeskepp och tio fregatter efter Chapmans ritningar. Fartygen väckte en enorm uppmärksamhet genom sin geniala och för tiden ytterst moderna utformning och konstruktion.

Med sig till Karlskrona hade Fredric Henric af Chapman sin ”hushållerska”, Maria Elisabeth (Lisa) Lindberg, med vilken han hade två barn, sonen Gustaf Adolph, och dottern Fredrica. Chapmans närmaste skeppsbyggnadsmedarbetare och vän, Joachim (?) Neuendorff, gifter sig med hushållerskan och blir styvfar till barnen. Detta var troligen, av någon anledning, ett skenäktenskap. Sonen, Gustaf Adolph, kom dock att bära sin biologiska fars efternamn.

(Se även Gröna Gången)

”Bondestugan” på Skärva.

Att äga ett sommarställe eller lantställe var inget ovanligt för adeln och den burgnare borgarklassen på 1700-talet. Runt om Karlskrona hade officerare och borgerskap köpt in gårdar eller ett stycke mark att bebygga med sommar- eller lanthus. Till många av dessa egendomar hörde också ett mer eller mindre omfattande jordbruk, ofta ett viktigt försörjningskomlement.

1785 köper af Chapman kronoskattehemmanet Skärfva om 3/8-dels mantal, beläget i Nättraby socken. Han var då sextiofyra år gammal.

Hans permanenta bostad var det egenhändigt ritade, herrgårdsliknande och ytterst traditionellt utformade bostadshuset intill varvet i Karlskrona. Hans lanthus på Skärva skulle bli något helt annorlunda. Med egna ord karaktäriserar han i ett brev 1787 sitt nya sommarhus: ”Med general Amiralen af Trolles tillåtelse, låte iag byga en bondestuga i en wacker Lund 1/2 mil utom staden.”

”Bondestugan” kom, när den var färdigbyggd 1786, att innehålla 24 rum.

Bygget av Skärva tärde hårt på af Chapmans eget kapital, trots att virke och arbetskraft ställdes till förfogande från varvets sida. Han blev också anklagad för slöseri med statliga medel. I samtida beskrivningar av Skärva blandas beundran med ibland ett stänk av avundsjuka.

1806 säljer af Chapman Skärva till kommerserådet Carl Johan Humble, och strax därefter skänker han alla sina tillgångar till sin ”adoptivson”, Gustaf Adolph.

1808 avled Fredric Henric af Chapman och begravdes på Augerums kyrkogård, strax norr om Karlskrona.

Skärva förklarades som byggnadsminne den 3 februari 1976 och sedan den 4 december 1998 ingår Skärva som en viktig del av världsarvet Örlogsstaden Karlskrona. Inte illa för en ”simpel bondestuga”.

Dahlbergh (före adlandet 1660 Jönsson), Erik, 1625–1703, greve, militär, tecknare, arkitekt och ämbetsman. D. hade ofrälse bakgrund och blev tidigt föräldralös. Hans uppväxtvillkor var knappa, och han fick bara en enkel utbildning. Efter att först ha gjort tjänst som skrivare deltog han under trettioåriga krigets två sista år som fortifikationsofficer. Förra hälften av 1650-talet ägnade han främst åt resor och studier.

D. utsågs 1656 till generalkvartermästarelöjtnant vid den svenska armé som året innan invaderat Polen, och han deltog bl.a. vid intagandet av Brest-Litovsk. Han var även med då svenska trupper ryckte in i Danmark 1657 och spelade en viss roll vid tåget över Bält 1658. Han har själv väsentligt överdrivit sina insatser i sin s.k. Dagbok, ett aktstycke med svagt källvärde men med klara litterära kvaliteter. Inför Karl X Gustavs andra anfall mot Danmark spionerade D. på Köpenhamns befästningar, och när kriget väl brutit ut hade han bl.a. det tekniska ansvaret för belägringen av den danska huvudstaden. Han blev adlad 1660 och upphöjdes i friherrligt stånd 1687, i grevligt 1693.

Förmyndarregeringen (1660–72) behandlade D. snålt, men under Karl XI:s regim tog hans karriär fart. År 1674 blev han chef för fortifikationen. Han deltog sedan i skånska kriget (1675–79) och brukades då av kungen för många viktiga uppdrag och vann dennes fulla förtroende. Efter freden reformerade D. fortifikationen, som under hans kraftfulla ledning snabbt ökade både i omfång och kompetens. Vid sidan om detta arbete hade han ett stort antal andra uppdrag. Han satt bl.a. med i flera statliga kommissioner och var dessutom landshövding i Jönköping 1687–93, utsågs till kungligt råd och fältmarskalk 1693, blev samma år generalguvernör i Bremen och Verden samt var åren 1696–1702 generalguvernör i Livland.

D. sökte tidigt få till stånd en förstärkning av det försummade försvaret i öster och varnade utan större gensvar för hotet från Ryssland. I samband med krigsutbrottet 1700 bidrog hans energiska motåtgärder till att omintetgöra det inledande sachsiska anfallet mot Riga och till att underlätta den svenska motoffensiven. Han kvarstod i tjänst ända till 1702. Peter Englund

Under sina år i Tyskland, Frankrike och Italien på 1650-talet erhöll D. efter hand, genom tjänstgöring och studier, gedigna kunskaper inom arkitektur, befästningskonst och teckning. Han blev med tiden även en framstående kartograf. D:s förmåga att teckna framgår av illustrationerna till en samtida historik om Karl X Gustav. Mest känd som tecknare är dock D. genom sitt oförtröttliga arbete under fyra årtionden med verket ¤Suecia antiqua et hodierna.

D. blev under sin livstid det svenska befästningsbyggandets centralfigur. Hans praktiska erfarenhet i fält, kombinerad med ingående teoretisk kunskap, frambringade nya befästningsmodeller. Under senare delen av 1600-talet och större delen av 1700-talet tillämpades hans idéer, med resultat som väl kunde mäta sig med Vaubans franska och Coëhoorns nederländska mönsterbyggen. D. utnyttjade systemet med bastioner på ett okonventionellt sätt, med stor känsla för lokal terränganpassning. Han utformade en ny typ av torn- och donjon-anläggningar utifrån idéer om växelverkan mellan eldvapen och skydd. Sådana fristående tornanläggningar är Dalarö skans vid södra inloppet mot Stockholm och de båda skansarna Kronan och Lejonet i Göteborg. Karlstens fästning i Marstrand betraktades länge som en av Europas starkaste fästningar.

Som stadsplanerare har D. gjort sig mest bemärkt med planerna för staden Karlskrona, dess örlogsvarv och befästningar. Drottningskärs kastell med kombinationen av bastioner, torn och donjon vittnar om D:s självständiga tänkande.

Som generalkvartermästare hade D. överinseende över indelningsverkets militära boställen. Han utförde 1687 normalritningar till officersbostäder av varierande storlek, med den traditionella svenska parstugan som urtyp. Det var enkla timrade byggnader med torvtak.

D. var sin tids kanske mest välutbildade svenske arkitekt. Förutom gedigna kunskaper om svenskt timmerbygge hade han ingående kännedom om europeisk arkitekturtradition, framför allt italiensk. Detta avspeglas i byggnader som Jönköpings rådhus 1692, Kaggska gravkoret i Floda kyrka (Södermanland) 1661 och D:s eget gravkor i Turinge kyrka (Södermanland) från 1690-talet. D:s korbyggnader är goda exempel på en mycket kompetent och medvetet utformad barockarkitektur, som ställer D. bland tidens främsta arkitekter i Sverige. Gunilla Linde

Litt.: P. Englund, Ofredsår (1993); Ernst Ericsson & E. Vennberg, Erik Dahlberg: Hans levnad och verksamhet (1925); H. Lundström (utg.), E. Dahlbergh: Dagbok (1913); Börje Magnusson, Att illustrera fäderneslandet: En studie i Erik Dahlberghs verksamhet som tecknare (1986); A. Stade, Erik Dahlbergh och Carl X Gustafs krigshistoria (1967); C. Weibull, ”Historisk forskning och tåget över Bält”, Scandia 1953–54.

Eric Dahlbergh. Greve, militär, ämbetsman och arkitekt (1625 – 1703)

”Anno 1625 den 10 oktober är jag, Eric Jönsson Dahlbergh, födder till denne usle och eländige världen uti Stockholms stad och Gråmunkegränd av ärlige och kristlige föräldrar”.

Eric Dahlbergh var en man av folket. Men tack vare begåvning och företagsamhet arbetade han sig fram till en hög och ansedd ställning i samhället.

Hans far dog när Eric var fyra år och modern dog två år senare. Det blev hans farbror som blev hans förmyndare. I skolan blev han omtyckt av både lärare och kamrater. Han hade en vacker sångröst. I sin dagbok skriver han:

”Som Gud och naturen har begåvat mig med en ljuvlig röst, alltså blev jag ock hållen för den bäste sjungaren i hela skolan och därföre av var man mycket älskad och avhållen.”

Farbrodern såg till att han fick god utbildning och när han var 16 år fick han anställning i Pommern hos en ämbetsman, som hade hand om underhållet för de svenska trupperna i norra Tyskland. Hans nye husbonde var en sträng herre och ibland fick han smaka ”obränd aska”. Men Eric kände att han fått en god herre som ville hans bästa. Husbonden lade märke till att Eric hade stor fallenhet och lust för ritning och uppmanade honom att utbilda sig till ingenjör och sedan övergå till krigsväsendet.

Eric Dahlbergh lydde sin husbondes råd och tog tjänst hos en överste i norra Tyskland. Han skötte sig bra och blev snart utnämnd till officer hos Karl X. Eric fick i uppdrag att leda befästningsarbete av olika slag. Men en dag i mitten av oktober 1656 var Eric Dahlbergh plötsligt försvunnen. Ingen visste vart. Kungen sände ut truppavdelningar att leta efter honom.

Han hade blivit smittad av pesten, som härjade vid denna tid. Vid en by i närheten av den preussiska staden Elbing vid floden Weichsel blev han så sjuk att han började yra. Ibland vacklade han bredvid sin häst, ibland låg han på marken och sov och hästen stod bredvid.

Slutligen kom han till ett värdshus där han stapplade in och somnade genast. Då kom en fiskare in och satte sig bredvid honom. Eric frågade honom var han kom ifrån och var han hörde hemma. Mannen berättade om sin familj och hur fattigt han hade det. Eric Dahlbergh blev rörd och bjöd honom på mat och dryck.

Nästa morgon hade Eric så hög feber att han inte orkade tala. Värdshusvärden vågade inte ha honom i huset. Han lade honom en bit bort under ett träd. Då kom hans vän fiskaren förbi och fick se honom. Han vågade inte ta med honom hem utan lade honom i sin båt, täckte över honom och placerade båten långt in i den tjocka vassen.

Där låg Dahlbergh i 20 dagar och fiskaren såg till honom och gav honom mat och dricka. Så småningom blev han bättre och då fick han följa med till fiskarens stuga. Efter några veckor var han helt återställd och kunde återvända till det svenska lägret.

Kungen satte alltmer värde på Eric Dahlbergh och efter tåget över Bälten var han en av Karl X:s närmaste män. Det var ett hårt slag för honom, när kungen hastigt gick bort. Landet skulle nu styras av förmyndarregeringen, som såg ner på uppkomlingen.

Kung Fredrik i Danmark hade sett, att han var mycket duktig i att bygga fästningar och försökte få över honom till Danmark, men Dahlbergh tackade nej tre gånger.

Eric Dahlbergh bodde några lugna år med sin unga hustru i Sörmland. Han anlitades mycket som arkitekt till den tidens större byggnadsverk. Han har även gjort planritningar till flera städer bl. a. Karlskrona. Försvarsverk såsom Drottningskär och Slutningsmuren med bastioner i Karlskrona är byggda efter Dahlberghs ritningar.

När Karl XII blev kung ville han också ha Eric Dahlbergh som medhjälpare.

År 1701 begärde Dahlbergh avsked från sin tjänst, han skrev: ”Syn och hörsel avtaga, och jag mäktar ej mera stiga av och på hästen.” Han dog 1703, 77 år gammal.

Degerskär

är ett skär som förr tillhörde hemmanet Saltö och ligger omedelbart väster om Dragsö sund.

Degerskär är bildat till = ’stor’, samt skär; ”Stora skäret”.

Degerskär var i många år militärt område.

(Se även Dragsö)

Doctare Pölen (Doktors-pölen)

Förr ett djupt vattenhål, nordost om klockstapelsberget, där Vitus Anderssons kreatur en gång i tiden släckte törsten. Platsen fick sitt namn efter att stadens amiralitetsmedicus, Johan Rothman, föll i här och höll på att drunkna. Han skulle ta genvägen på en spång som var lagd över vattenhålet för att komma till sin bostad som låg vid nuvarande Alamedan 23.

Vattenhålet fick därefter känningsnamnet Doctare-Pölen.

Vattenhålet fylldes igen i mitten av 1700-talet av skeppsbyggmästare Gilbert Sheldon då han övertog hörntomten intill (i hörnet nuvarande Alamedan 25 – Amiralitetstorget 12)

Fotnot: Amiralitetsmedicus Johan Rothman var Carlscronas förste amiralitetsläkare. Han var född på 1630-talet i Rottne socken, Småland. Han tjänstgjorde i Carlscrona från 1683. Han dog 1696, tillsammans med sin lilla dotter, i en rödsotsepidemi.

Dragsö var förr en ”vild” obebodd ö omedelbart norr om Saltö, som fram till 1915 tillhörde Nättraby socken och ägdes av Johannishus fideikommiss.

Dragsö (skrevs tidigare DragÖön) är bildat till DRAG, ett ord som i gammal tid betydde

’ställe där man drar en båt’ (t.ex. över ett näs eller ed) samt Ö. Ed är ett gammalt namn för landtunga, ofta smal och låg, använd som passage mellan eller utmed farbara vatten.

Över Dragsö ed, den smalaste passagen vid Killingaviken, drog man förr i tiden sina båtar då man från RoolsÖö-fiälen (Rolsöfjärden) tog sig mot Bre´a Vik (Borgmästarefjärden) till Trossö, eller tvärt om, för att slippa gå genom Pressasundet (sedermera kallat Prästasundet).

På äldre kartor skriver man Drag Öön. Passagen över ”näset” var förr gräsbevuxen och mycket smalare än i dag.

På Dragsö finns sedan länge bad- och campinganläggning, samt sedan början av 1950-talet Karlskrona segelsällskap (KSS).

Väster om Dragsö sund ligger Degerskär. Namnet är bildat till (Deijer) DIGER = ´stor´, samt SKÄR. – ”Stora skäret” –

E. W.

Edvard Wirén var en konstnär som alltid gick klädd i en gammal slokhatt och hade ständigt ett ritblock under armen. När han var i behov av pengar ritade han med blyerts av ett hus och han fuskade inte. Ibland färglade han teckningen. Hans signatur var EW.

Han gick in i huset och bjöd ut sin nya teckning. Han var inte dyr, 1 – 3 kronor per styck var det vanliga priset. Sedan kunde han med pengar på fickan gå bort till Karlskrona Teaters ölhall (Västerudden) och ta en pilsner eller porter. (Ur ”Kaulskroniten”)

Sveriges dödbok 1947-2006

Enstaka post, 2009-10-07. Sveriges Släktforskarförbund & DIGDATA 2007.

Wirén, Edvard Valdemar Julius

Fredriksdal 8:47 Död 27/1 1955.

Kyrkobokförd i Nättraby, Nättraby kn (Blekinge län, Blekinge).

Född 14/4 1869 i Karlskrona amiralitetsförs (Blekinge län, Blekinge).

Ogift man

Motsvarande kyrkobokföringsförsamling(ar) 1/1 2007:

Nättraby, Karlskrona kn (Blekinge län, Blekinge). Församling i källan: Karlskrona Amiralitetsförs (Blekinge län)

Källor:DB, FB / DOR 52-60

Ehrensvärd, Carl August, 1745–1800, greve, sjömilitär (överamiral 1784–89, befälhavare över skärgårdsflottan 1789–90, generalamiral 1792–94), konstteoretiker, konstnär, arkitekt; jfr släktartikel. E. växte upp på Sveaborg i Finland, där han i samband med sin militärutbildning undervisades av den konstintresserade fadern (Augustin E.) och den unge Elias Martin. E. fortsatte under sin sjömilitära karriär med konststudierna och företog 1780–82 en resa genom Europa till Italien. Denna gjorde honom förtrogen med den antika kulturen, och i skrifterna Resa til Italien och De fria konsters philosophi , som båda utkom 1786, framlade han i korta, expressiva satser nyklassicismens program. Framställningen illustrerades med en serie färglagda linjeetsningar av landskap, fysionomier och folkliga bruk. Starkt programmässiga ter sig också de byggnader som E. utformade, t.ex. Inventariekammare nr 1 på varvets område i Karlskrona, lantstället Skärva och ett doriskt tempel vid Mälby i Sörmland (rivet). Den italienska resan upprepades i liten skala 1795 och resulterade i manuskriptet Fem dagars resa i Skåne, för att se, och hämta rörelse – och förargelse. Återigen försökte E. här visa hur skillnaderna i klimat och jordmån påverkade människans skaplynne och konstnärliga förmåga. Idealet fanns i den ”klassiska” Södern.

Särskilt under 1790-talet, då E. bodde på Tosterup i Skåne och Dömestorp i Halland, utvecklade han en drastisk, personlig stil som tecknare och brevskrivare och experimenterade som kemist och jordbrukare. Vad han än sysslade med förde han en fruktbar dialog med professionella och nära vänner som målaren Elias Martin, inredaren Louis Masreliez, arkitekten Olof Tempelman, skulptörerna Johan Tobias Sergel och Johan Törnström, skeppsbyggaren Fredric Henric af Chapman, poeten Johan Gabriel Oxenstierna och jordbruksreformatorn Rutger Maclean. De flesta breven adresserades till hustrun ”Kickan”, f. Sparre. Sten Åke Nilsson

Litt.: K. Barup & M. Edström, Skärva (1990); G. Bergh (utg.), C.A. Ehrensvärds brev 1–2 (1916–17); H. Frykenstedt (utg.), Brev till Kickan (1971); H. Frykenstedt, Studier i Carl August Ehrensvärds författarskap (1965); R. Josephson, Carl August Ehrensvärd (1963); Sten Åke Nilsson, Carl August Ehrensvärds Resa i Skåne (1982). NE

Ekeskär.

Så hette förr den holme norr om Trossö som sedan fick namnet Pott(makare)holmen.

Enskilda Småbarnsskolan

På Sjömansgatan 3, i sydöstra hörnet Styrmansgatan – Sjömansgatan, låg sedan 1890, Enskilda Småbarnsskolan. Skolan, för barn mellan 3 – 6 år, hade startat 1849 i hyrda lokaler på Amiralitetsgatan 25, i sydvästra hörnet till Skepparegatan (vid ”Brantabergsbacken”).

1855 flyttar skolan in i huset intill, Amiralitetsgatan 27, för att år 1890 flytta in i eget hus på Sjömansgatan 3, i Kvarter Havfrun.

Skolan upphörde i juni 1971 då Karlskronavarvet köpte huset som revs och man anlade en parkeringsplats över de gamla kvarteren här uppe på Branta Berg.

År 2004 började man bygga så kallade stadsradhus i kvarteren. Husen blev inte så vackra som många hade hoppats på. Södra Skepparegränd har återuppstått.

Teatergatan och Baggesgatan och de små gränderna söderut på Västerudden är däremot borta för alltid. Där dom låg finns i dag ett utbyggt varvsområde med verkstäder och Affärsverkens fjärrvärmeverk.

Fabian Philip

föddes i Bützow, Mecklenburg, 1761. 19 år gammal invandrade han till Sverige och slog sig ner som nipperhandlare i Carlscrona. Han startar senare en segelduksfabrik i Lyckeby.

Segelduksfabrikör Fabian Philip köper Afvelsgärde gård år 1811.

(Hans dotter Eleonora gifter sig 1819 med Moses Ruben och Afvelsgärde gård är ännu – 2011– i släkten Rubens ägo).

”Finska kyrkan”

Så kallas i folkmun en byggnad från 1690-talet på Söderstjärna (inom varvet), trots att det inte är en kyrka. Den benämns från början ”Tjähre och Torke Badstugan för Togwerket”. (Impregnering av rep)

Sedan år 2005, då Karlskrona åter blev Sveriges marinbas, så anpassades ”Finska kyrkan” för att bli utbildningslokaler för Sjöstridsskolans Skydds- och Sjukvårdsenhet.

”Fotogenholmen.”

Så kallades Lilla Pantarholmen innan den fick bro (1929-30) och bebyggdes.
Det var grossistfirman S. A. Liljevall & Son som här hade sitt stora lager av olja och fotogen. Tidigare hade Liljevall sitt lager vid Blå Port, på den plats där slakteriet började byggas 1913.

Lilla Pantarholmen (Fotogenholmen) har felaktigt kallats Lilla Långö*)

Franska kranen (även kallad Blå kranen och Portalkran 14)

på Karlskronavarvet (Kockums) började sättas upp 1959 av franska firman Applevage. Den stod klar att användas den 5 augusti 1960.
Kranens vikt är 670 ton. Maxhöjd över kajplanet är 78 meter och kan lyfta som höst 50 meter över kajplanet. Lyftkapaciteten är 100 ton.
Kranen, som inte används idag, är ”K-märkt”.

(Se även Mastkranen (gamla)

Fredrika Dorothea Wilhelmina Kyrka.

Dåvarande Tyska församlingens kyrka, Heliga Trefaldighets Kyrka (Tyska Kyrkan), brann ner vid stadsbranden 1790 och endast murväggarna stod kvar. Efter att kyrkan byggts upp igen återinvigdes den 1802 och fick då namnet Fredrica Dorothea Wilhelmina Kyrka, efter Gustav IV Adolfs gemål.

Då kungen avsattes 1809 och hela kungafamiljen landsförvisades, tillbringade de sina sista dagar i Sverige som gäster (husarrest) hos överamiral Johan af Puke i Kungshuset på Landbrogatan i Karlskrona. Den landsförvisade familjen lämnade Karlskrona med fregatten Camilla på julafton 1809.

Då tyska och svenska församlingarna slogs samman till Stadsförsamlingen 1846, återfick kyrkan sitt ursprungliga namn.

(Fotnot; Straffpåföljden landsförvisning avskaffades i Sverige år 1864)

(Se även Tyska Kyrkan)

Fängelsegatan på Björkholmen …

… fick sitt namn efter Kronofängelset, även kallat Centralfängelset eller Straffängelset, på södra Björkholmen. Fängelset avvecklades i början av 1920-talet och byggdes om till bostäder för anställda vid varvet och flottan. Fängelsegatan döps om 1922 till Chapmansgatan.
De gårdar på västra sidan av ”Oskuldsparken*” som tidigare haft adress Chapmansgatan, fick då gatuadress Chapmansplan.

(Se även Göta Lejon)

Förgyllda Tunnan…

… hette en krog och vinkällare som låg vid Loppans Gränd (Loppgränden), nuvarande Stenbergsgränd, i sydvästra hörnet vid Drottninggatan. Krogen drevs i början av 1700-talet av Elias Strehlenert.

(Elias Strehlenert var farfars-farfars-far till arkitekt August Strehlenert som bl. a. ritat gamla Karlskrona Teater på Västerudden och Saluhallen vid Fisktorget. (Rivna 1972 resp. 1950-51).

Första Krono Gården.

Första Kronogården bestod av två gårdar, Granschougska tomten, (nuvarande Hantverkaregatan 36) och Rådman Lunds gård (nuvarande Hantverkaregatan 38) på tomterna nr. 6 och 7 i gamla 13:de Qvarteret, Clerck, längst väster ut på Handtvärckare Gatan.
Dessa två gårdar vid Möllien (Möljen*) kallades ”Första-Krono-Gården” då de var i Kronans (Statens) ägo 1776-94. Gårdarna hade lösts in då området var planerat för dockorna som skulle gå fram ända hit. Som ni vet blev det inte så.

Förste ägare till dåvarande tomt nr. 6, Hantverkaregatan 36, var troligen skeppare
Nils Humpa.
År 1716 köper handelsman Peter Granskog (Granschoug) tomten på auktion och innehar denna till omkring 1722. Tomten kom därför att kallas Granschougska tomten.
Omkring år 1800 bebygger handlanden Johan Nilsson Stenstrand tomten. Han äger då även tomten nr. 7.

Tomt nr. 7, ”Rådman Lunds gård”, Hantverkaregatan 38, hade bebyggts 1712-15 av rådman Christian Lund som bodde här till sin död 1741.
Efter några andra ägare köper Johan Nilsson Stenstrand gården 1798. År 1806 säljer han gården till överstelöjtnant Georg Fredrik Ameen. Ameen dör 1811 och änkan säljer gården 1830 till dåvarande korpralen vid det i Karlskrona förlagda Kungl. Franska regementet, Ludvig Brusquini. Han och hans arvingar ägde gården till 1903.

Rådman Lunds gård har även, på grund av de olika ägarbytena (se ovan), felaktigt kallats Granschougska gården (-tomten). Men det var alltså bara Hantverkaregatan 36 som kallades så, men båda gårdarna tillsammans kallades för Första Kronogården under den tid de var i Kronans (Statens) ägo.

”Grevagården”
Wachtmeisterska palatset vid Borgmästarefjärden. (Nuvarande Blekinge museum) stod klart på hösten 1705 och den 9 nov. 1706 flyttade amiralgeneral, greve Hans Wachtmeister med familj hit. Hans Wachtmeister var en av Carl XI:s närmaste män.
— (Hans Wachtmeister (1641-1714) utnämndes 1680 till guvernör över Kalmar och Blekinge län, 1681 kungligt råd, 1682 amiralgeneral och president i Amiralitetskollegium, 1683 generalguvernör och 1687 greve. Han sägs vara den ende svensk som burit titeln Amiralgeneral.
(En annan källa säger dock att även riksrådet Henrik Horn burit denna titel sommaren 1677)

En del källor påstår att Hans Wachtmeister blev utnämnd till generalamiral (?) Inte så stor skillnad kan tyckas, men generalamiral var en grad som infördes först 1780, sextiosex år efter Hans Wachtmeisters död. Generalamiral var från 1780 till 1828 svenska flottans högsta amiralsgrad) –
———————————————————————————

Amiralgeneral Hans Wachtmeister (1641-1714)
(af Johannishus, greve, sjömilitär)

Forna svenska amiralsbenämningar var riksamiral (från 1602), amiralgeneral (1682), storamiral, överamiral, amiralgenerallöjtnant, schoutbynacht (= konteramiral), skeppsgårdsamiral, holmamiral, varvsamiral och generalamiral (1780)
Schoutbynacht egentligen nattvakt, lägsta flaggmansgraden i holländska flottan. Titeln, som användes i svenska flottan 1630 – 1771, torde härledas därifrån, att yngste amiralen hade ansvaret vid förflyttning under natten.
Hans Wachtmeister är enligt uppgift den ende (?) svensk som burit titeln ”Amiralgeneral.”
Det sägs dock att titeln även burits av riksrådet Henrik Horn, sommaren 1677.
(Den militära graden generalamiral tillkom 1780, sextiosex år efter Wachtmeisters död)

Forts.

Johannishus — f.d. Schunckenberg — i Hjortsberga socken

Johannishus hette tidigare Schunckenberg (Skunkenberg), efter landsdomaren
Nikulaus Schunck (Skunk), som på 1670-talet grundade godset.
Egendomen såldes senare till överste Karl Gustaf Skytte.

Schunckenberg övertogs 1684 av amiralgeneral Hans Wachtmeister, född 1641 (greve 1687), som av Schunckenberg och Tromtö 1712 gjorde ett fideikommiss för sin ätt.
Mycket kortfattat kan ett fideikommiss beskrivas såsom en testamentarisk stiftelse som medför att en viss förmögenhetskomplex eller enskild förmögenhetsdel blir oförytterlig och en viss ordning bestämmes, vari medlemmar av en familj eller andra skola efterträda varandra i besittnings- och nyttjanderätten. Amiralgeneral och greve Hans Wachtmeister dog 1714.
Namnet Schunckenberg utbyttes 1769 mot Johannishus av amiralgeneralens sonson, Fredrik Georg Hans Karl Wachtmeister.
Johannishus slott av sten i två våningar är uppfört 1772 i fransk renässansstil.

Fotnot:
Nationalencyklopedin uppger felaktigt att amiralgeneral Hans Wachtmeisters släktgren adlades af Johannishus efter Blekinges största gods. Godset i Blekinge fick dock inte namnet Johannishus förrän 1769.
Ursprungliga Johannishus var släkten Wachtmeisters gamla stamgods i Livland (i nuvarande Estland), vilket amiralgeneralen sålde då han 1684 övertog godset Schunkenberg.

(Se även Wachtmeister)

Gröna Gången
1.
Då man på 1700-talet passerat genom vallshålet i Slutningsmuren* vid Konstapelsgatan, kom man fram till Varvsgatan. Konstapelsgatan fortsatte därefter in i gamla kvarter Anckarstierna.
Här, i Konstapelsgatans södra del, anlades en pampig uppfart till Fredric Henric af Chapmans varvschefsboställe som han låtit bygga 1781-82. Uppfarten svängde höger (väster) upp mot bostället och kom att kallas Gröna Gången efter dess vackra allé.
Det gick också att nå Gröna Gången från söder via Timmermansgatan och Konstapelsgatans dåvarande södra del.
Timmermansgatan, som förr var den civila stadens sydligaste gata, gick från Amiralitetsslätten intill Högvakten och väster ut till Baggesgatan (som före år 1877 var en del av Styrmansgatan).
Med tiden blev Gröna Gången ett områdesnamn och kom att omfatta Timmermansgatan och nästan hela kvarteret Anckarstierna. Det blev så vedertaget att det föll i glömska var den egentliga Gröna Gången låg. Efter att det byggdes nya hus i kvarteret Anckarstierna, försvann den gamla Gröna Gången. En ny, mindre pampig, uppfart till varvschefsbostället anlades senare från Varvsgatan i Arklimästaregatans förlängning, strax väster om före detta Flottans sjukhus och Militärapoteket.

¤¤¤
2.
Gröna Gången är ett begrepp för många äldre av Karlskronas invånare. Det finns i dag en skylt vid Varvsgatan på Västerudden som visar Gröna Gången, men det är inte den ursprungliga.
När och varför anlades den från början? Vi får förflytta oss tillbaka till 1780-talet.
Strax norr om det f.d. ”Korvtorget” vid Timmermansgatan, lät Fredric Henric af Chapman, till amiral Carl Tersmedens förtret, bygga sitt grandiosa varvschefsboställe 1781-82.
Vid färd söder ut på Konstapelsgatan från Amiralitetsgatan, måste vallshålet (intag) i Slutningsmuren passeras innan man kom ut på Varvsgatan. Konstapelsgatan fortsatte därefter in i gamla kvarter Anckarstierna, fram till Timmermansgatan intill varvsområdet på Västerudden.
Från Varvsgatan, in i Konstapelsgatans södra förlängning, anlades en uppfart som cirka 80 meter in i kvarteret svängde höger (väster) upp mot varvschefsbostället. Uppfarten kom senare att kallas Gröna Gången efter den allé som kantade den och som sommartid bildade en grön tunnel. Timmermansgatan, den civila stadens sydligaste gata, var då inte en del av Gröna Gången men hade förbindelse med den ut till Amiralitetsslätten.
Efter att varit ett specifikt namn för uppfarten, blev med tiden Gröna Gången ett områdesnamn och både Timmermansgatan och en stor del av kvarteret Anckarstierna fick detta namn. Områdesnamnet blev så känt att det snart glömdes bort var den egentliga Gröna Gången låg.
Det nya begreppet ”Gröna Gången”, som sträckte sig bort mot Baggesgatan och varvsmuren, var en populär plats för många förälskande par där de träffades för att vänslas i månens sken.
Chapmansplans gamla smeknamn, ”Oskuldsparken”, hade kanske passat bättre här.
Efter omdisponeringar i kvarteret Anckarstierna, försvann den ursprungliga Gröna Gången.
Vallshålet i Slutningsmuren vid Konstapelsgatan revs på 1890-talet och av Timmermansgatan finns nu bara en liten stump kvar inom det utökade varvsområdet.
Men Fredric Henric af Chapmans gamla varvschefsboställe, som förklarades som byggnadsminnesmärke 1935, står fortfarande kvar i slutet av den ursprungliga Gröna Gången. Hit kommer man nu via en uppfart i Arklimästaregatans förlängning söder om Varvsgatan.

Kartbild
Ursprungliga Gröna Gången gick i Konstapelsgatans förlängning söder om Varvsgatan.

———- ¤¤¤¤ ———-

TILLÄGGSUPPGIFTER:

Området väster om varvschefsbostället.

Tomterna längst i sydväst på Västerudden, ner mot bastion Drottninghall och Lindholmen, som tidigt var inlösta av varvet, fick vid 1923 års nya kvartersindelning behålla sina gamla tomtnummer som adressnummer.
Det förklarar t.ex. varför Teatergatans västra del hade nummer 49-50-51 och 52 på samma sida och i ”fel” riktning. Tomtnumren som behölls ingick i gamla 18: de Qvarteret Mörner.
Sven ”Vega-Sven” Anderssons stuga med nummer 68 i det då nya lilla kvarteret Kilen och ”Frickastugan” med nummer 60 i kvarter Västra Udde var två andra exempel. De tilldelades dock felaktigt gatunamnet Timmermansgatan. Dessa två stugor flyttades på 1950-talet till Wämöparken.

”Vega-Svens” lilla kvarter Kilen, som var så gott som fyrkantigt, förväxlades ofta med intilliggande kvarter Achilles som var kilformat. (Se gamla kartor)
Hela denna sydvästra del av gamla Västerudden ligger nu inom varvsområdet.

————————————–
Karlskrona Teater, sedermera kallad ”Gamla Teatern”, i sydöstra hörnet Skepparegatan – Varvsgatan, invigdes den 2 oktober 1880. Tyvärr revs den 1971-72. (Se Teaterladan)

Gröna Led.

Så kallades den 1682 färdigbyggda vägen över Sunna Backe, nordväst ut mot Kustvägen.

Gula flöt.

Gammalt namn på ”Gåsklippan”, strax sydost om Ljungskär, på Borgmästarefjärden.

Gullberna sjukhus,
f.d. mentalsjukhus utanför Karlskrona, byggt med ett för sin tid (1957) modernt paviljongsystem kring ett centralt torg. G., med från början 800 vårdplatser, har successivt avvecklats efter den omdaning (sektorisering) av psykiatrin i Blekinge som påbörjades 1980. Jfr ¤sektoriserad psykiatri. NE

Guvernements- eller Presidenthuset …
… byggdes 1684 på Amiralitetsslätten alldeles utanför Corps de Garde (Högvakten).
Huset var tjänstebostad för presidenten i Amiralitetskollegium/Sjömilitiekontoret.
Den förste som hade denna tjänst var Hans Wachtmeister, som 1680 hade utnämnts till guvernör över Kalmar och Blekinge län. 1682 blev han amiralgeneral och president i Amiralitetskollegium och 1683 generalguvernör.

—————————————————————

(Amiralitetskollegium) Sjömilitiekontoret var den sjömilitära administrationsbyggnaden som också låg strax utanför Högvakten, alldeles öster om Presidenthuset).
Husen revs då nya Högvakten skulle byggas.

(Se även Amiralitetskollegium)

(Platsen där dessa byggnader fanns: Se kartan på Ac GAMLA NAMN)

Gåsabacken

… kallades kullen invid Gullbernavägen, strax söder om gamla stadsgränsen vid Skitna beck*, där Wachenfeldska barnhemmet* invigdes 1908.

(Se utförlig historik om Wachenfeldtska barnhemmet i Föreningen Gamla Carlscrona: s medlemstidning ”Kaulskroniten” nr 2 – 98)

Gömda parken. Historik kring en liten ”park” – nyupptäckt år 2011.

Vid Konstapelsgatan, nära korsningen till Varvsgatan, bakom ett plank i Karlskrona, har man ”upptäckt” en plats som för många varit helt okänd men man ha kunnat ana den som ett ”Ingenmans land”. Länge har endast ett fåtal haft tillträde till detta område men det har nu
(år 2011) blivit tillgängligt för allmänheten.
Platsen ligger mellan den gamla, aldrig fullbordade Slutningsmuren, eller Sträckningsmuren som den också kallades, och ett träplank. Träplanket utgör södra tomtgränsen till nuvarande Konstapelsgatan 6 – 8.

Ett annat plank mot gatan var i så dåligt skick att det fick rivas år 2011 och då kom en gammal vildvuxen trädgård fram. Den röjdes upp och iordningställdes till en liten park*.
Tag gärna en promenad hit och lyssna på historiens vingslag.
Kanske du kan höra sachsiska, polska och ryska röster från de krigsfångar som hjälpte till att bygga muren i början av 1700-talet.

Längs med (norr om) den gamla försvarsmuren, ända nerifrån Bastion Aurora vid Kungsbron till Arklimästaregatan, gick förr Alarmgatan. Här skulle trupper ställa upp vid larm. Östra delen döptes senare till Vallgatan.
Alarmgatans del intill Konstapelsgatan blev tomtmark och trädgård till det fina hus med hög stenfot och säteritak som byggdes här. Här bodde på sin tid Amiral C.A.F. Rosenswärd som åren 1896-1899 var chef för Skeppsgossekåren. Huset revs 1915 (?)

Slutningsmuren, med bastioner, var den försvarsanläggning som på 1690-talet började byggas mellan Kungsbron och Västerudden som försvar av varvet. Förutom bastion Aurora byggdes bastion Achilles vid Vallgatan och bastion Wachtmeister på Amiralitetstorget samt bastion Drottninghall nära Lindholmsbron längst i väster. Men muren som skulle knytas samman med bastion Drottninghall i väster blev inte färdigbyggd. Arbetet upphörde intill Arklimästaregatan och de planerade bastionerna Hector och Eolus på Västerudden blev aldrig byggda.
Idag finns endast två tredjedelar av Aurora kvar och norr om Sjöofficersmässen och gamla Kronostallet kan man se de resterande delarna av själva muren.

I muren som en gång gick tvärs över Konstapelsgatan fanns ett valv, ett så kallat intag, där man kunde passera in eller ut. Det var här som Gustaf III fastnade med sitt ekipage då han var på väg till ”Teaterladan” på Varvsgatan. Denna del av muren med sitt intag revs på 1890-talet.

Vid den nyanlagda ”parken” finns också ett mindre intag. Det leder in till det gamla underekipagemästarebostället. Det skall ha funnits ett intag nära bastion Wachtmeister som kallades ”Bagaren Smits intag”, men om det är detta är jag inte säker på.

Den sista delen av Alarmgatan i väster, som gick mellan Konstapelsgatan och Arklimästaregatan, försvann i början av 1960-talet. Här går nu Finnagränds nya infart in. Den fanns tidigare en bit norr ut på Konstapelsgatan, mellan gamla nummer 5 och 7.

*) Den lilla parken döptes vid en namngivningsceremoni den 27 november 2011 till
GÖMDA PARKEN, efter namnförslag av Cecilia Karlsson som växt upp i området.
Över 90 namnförslag hade inkommit till kultur- och världsarvsnämden.

(Se även Slutningsmuren)

Göta Lejon

… var namnet på den stora skans (försvarsanläggning) som låg på Stora Björkholmens västra sida, vars plats vid Saltö sund än i dag kallas ”Skansaberget”. Skansen är sedan länge riven och stenen användes vid byggandet av varvsmuren på 1830-talet.

Amiralitetsapoteket på södra Björkholmen, som flyttades dit från Wämö omkring 1684, flyttar år 1700 till Ronnebygatan 41 och staden får, trots namnet, sitt första civila apotek,
Kungl. Amiralitetsapoteket Göta Lejon*. Här kom det att ligga i 273 år.

(Apotek Göta Lejon flyttar den 6 december 1973 till Stortorget 2, och hösten 1993 till ”Affärshuset Kronan”, Landbrogatan 8.
— Privatiseringen av apoteken i Sverige börjar år 2010 och Apoteket Göta Lejon tas över av företaget Medstop den 25 februari 2010. Deras skyltar var dock på plats redan veckan innan. –

Även Kronofängelset på Björkholmen, sedermera ombyggt till bostäder, fick namnet Göta Lejon.

(Se Skansaberget)

Hedvig Eleonoras Kyrka.

I ”begynnelsen” fanns det tre församlingar i Carlscrona.
Det var Kongl. Carlscrona Amiralitsförsamling, Svenska församlingen, även kallad Storkyrkoförsamlingen och Tyska församlingen.

Svenska- eller Storkyrkoförsamlingens träkyrka, med kyrkogård, i nordöstra hörnet Drottninggatan – Östra Köpmansgatan, invigdes den 22 november 1685*.
Kyrkan döptes till Hedvig Eleonoras Kyrka efter Carl XI: s mor.
Begravningsplatsen kallades Stadskyrkogården.

Hedvig Eleonora, (1636-1715) Sveriges drottning, var dotter till hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 1654 med Carl X. Hon överlevde inte bara sin make utan även sonen Carl XI. Hon dog tre år före sonsonen Carl XII.
Hedvig Eleonoras Kyrka, som revs 1750, hade ersatts av Fredrikskyrkan 1744.

Kapellet på kyrkogården byggdes 1846.
Det var det året som Svenska- och Tyska församlingarna slogs ihop till Stadsförsamlingen.

Den gamla kyrkogården kallas ibland felaktigt för judakyrkogård eller judepark.
Gamla Stadskyrkogården är nu avkristnad(?) och kallas Kapellparken.

(Se ”Judakyrkogården”, ”Judeberget” och Klockviken)

(Platsen där kyrkan låg: Se Ac GAMLA NAMN)

*) Amiralitetskyrkan hade invigts två månader tidigare, den 20 september 1685. Den fick tilläggsnamnet Ulrica Pia, efter Carl XI: s hustru Ulrica Eleonora.

Heliga Trefaldighets Kyrka.

Tyska församlingens kyrka vid Stortorgets södra sida.

(Se Tyska Kyrkan och Fredrika Dorothea Wilhelmina Kyrka)

”Humbleska gården” …

… ligger vid Ö. Vittusgatan 18 – N. Smedjegatan 34 – Ölandsgatan 23. Det är ett gammalt handelshus i Kalvhagen, troligen flyttat från Ronneby. Gården fick namnet efter handlaren Carl Christoffer Humble som köpte den 1826. C. C. Humble dog 1853 av kolera och ligger begravd på Saltö. Änkan Juliana, född Ljungberg, dog 1883 och arvingarna säljer gården 1884 till handlanden Jacob Albert Westerberg.

Efter ett flertal andra ägare övertogs gården 1935 av grosshandlaren Richard Carlsson (tog namnet Rickler). John R. Karlsson övertar den 1972.

År 2003 köptes gården av Christel och Olof Färnström.

Hvita Krog (Hvite Krog – Vita Krog) …

… var ett värdshus och krog som låg på Wämö alldeles intill bron över Sunda* (Sunna) kanal.
Även området omkring, som i dag heter Oscarsvärn, kallades då Hvita Krog. (Se ”Wallen”)

(– När järnvägen kom till Carlskrona 1874 lades en hållplats vid nuvarande Marieberg. Hållplatsen (OBS! Inte station), som låg mitt emot den gamla krogen på andra sidan Sunna kanal, fick då namnet Hvita Krogs Hållplats. Den 1 juli 1880 ändrades namnet till Sunna Hållplats. C:a 700 meter bort låg Gullberna Station. –)
Gamla Hvita Krog, som var ett envåningshus, flyttades 1908(?) till Stumholmen där det byggdes om till bostäder i två plan och kallades Västra Villan. Huset står fortfarande där, till vänster efter bron.

Hästholmsgatan (Saltö).

Döptes om till Ivögatan (1948?)

Höga berget (Stora Qvarnberget eller Kvarnbacken), = nuvarande Stora Möllebacken.

Det fanns på 1700-talet fem stycken väderkvarnar på Stora Möllebacken och en på Norra (Lilla) Möllebacken, tidigare kallat Lilla Qvarnberget. Högabergsgatan hette då Qvarngatan.

(Se även Skåningabron)

Sedan kvarnarna på Möllebacken rivits, fick en gata på Pantarholmen överta namnet Qvarngatan. (Kvarngatan – Östra och Västra –)

Höga Björkholmen.

Gammalt namn på Höga Holm som ligger mellan Dragsö och Långö.

Sundet mellan Dragsö och Höga Holm hette ursprungligen Pressasundet men blev med tiden, genom misstolkning, ändrat till Prästasundet.

Hötorget

… var en öppen plats i Carlscrona som i slutet av 1600-talet som gick in väster om Borgmästaregatan en bit över nuvarande hörntomterna i kvarteren Wachtmeister, Borgmästaren och Rådmannen i korsningen Borgmästaregatan – Hantverkaregatan – Konstapelsgatan.
Hötorget skall inte förväxlas med Ristorget (Ristorgsbacken) strax öster om, på andra sidan Borgmästaregatan.

(Se även Konstapelsgränd och Ristorgsbacken)

Inre Wämö.

Landområdet mellan Sunna kanal och f.d. sundet i söder, nuvarande Tullparken).
Hästö undantaget.
(Se även Yttre Wämö. – Området norr om Sunna kanal fram till stadsgränsen)

”Judakyrkogården.” – (Mosaiska begravningsplatsen)

ligger intill Skogsvägen, mellan Ekorrvägen och Saltsjöbadsvägen på Wämö, intill stranden av den gamla, numera torrlagda, Krutviken*.

Gravplatsen stakades ut en januaridag 1785, efter att tidigare varit avsedd som familjegrav åt segelduksfabrikör Fabian Philip, men kom 1820 att vidgas till nuvarande begravningsplats.

OBS! Gamla Stadskyrkogården (nu kallad Kapellparken), i nordöstra hörnet Drottninggatan – Östra Köpmansgatan på Trossö, har som många tror aldrig varit någon judakyrkogård.

(Ovan nämnda Krutviken skall inte förväxlas med det f.d. ”gästgiveriet” som låg vid Wämöviken)

Karlskrona kustartilleriregemente, KA 2
Marint utbildnings- och beredskapsförband ingående i Sydkustens marinkommando. Det räknar sina traditioner från de förband som under stormaktstiden bemannade fästningarna vid Karlskronas huvudinlopp. KA 2 sattes upp 1902, då kustartilleriet tillkom som självständigt vapenslag. Det utbildar personal för kustartilleriförbanden inom milo Syd och svarar för centraliserad utbildning av tekniker och underhållspersonal samt av landrörliga kustartilleriförband.

NE borde kanske nämna att det är efterföljare till Grenadiärregementet(länk)

KA2 lades ner 31 okt. 2000.

Kalvholmen.

Så hette nuvarande Ekholmen i slutet av 1600-talet.
Det gamla namnet på holmen har alltså inget att göra med Kalvhagen.

(Både Ekholmen och Saltö* låg fram till år 1900 respektive 1915 utanför Karlskrona stadsgräns)

Kanonerna på Stora Torg — för brandalarm vid eldsvådor.

Från mitten av 1700-talet stod fyra kanoner uppställda tvärs över Kungsgatan intill Tyska Kyrkan (Trefaldighetskyrkan).
Tre av dessa ser man på en akvarell av Elias Martin från 1780-talet. Tittar man noga så syns konturerna av den fjärde. Konstnären har glömt att färglägga den. Kanonerna användes inte till stadens försvar mot anfallande fiender, utan som brandalarm vid eldsvådor.
Även ett brandredskapshus uppfördes på Stora Torg. Staden var på den tiden indelad i fyra brandkvarter, och vid brand i Första kvarteret sköt man ett skott. Två, tre och fyra skott sköts vid brand i Andra, Tredje resp. Fjärde kvarteret. Brandbekämpare skulle då ta sig till brandplatsen. Omkring 1689 anställdes stadens första edsvurna brandvakter och tornväktare.

Brandvakterna patrullerade i de olika kvarteren mellan klockan 22.00 – 04.00. Man skiftade mellan kvarteren så att man inte gick i samma kvarter två nätter i rad. Brandvakten, som alltid skulle vara i rörelse, ropade ut tiden, t.ex. ”Klockan är 12 slagen, från eld och brand, från fiendens hand bevara Gud vår stad och land, klockan är 12 slagen.”
Vid brand ropades t.ex. ”Elden är lös i 4:de kvarteret”. Brandvakterna titulerades även ”Ropare”, och det lär ha funnits en gata som kallades Roparegatan. Det sägs att det var ett tidigare namn på nuvarande Varvsgatan.
(”Experter” på Carlscronas historia är inte överens om gränser och numreringen av de gamla fyra kvarteren)

Tornväktarna tjänstgjorde i Fredrikskyrkans torn. Dagtid signalerades med flaggor i olika färger, gul, blå, vit och röd. Vid brand nattetid hängdes en, två, tre eller fyra lyktor ut för första, andra, tredje resp. fjärde kvarteret, samt slog väktaren på stora kyrkklockan.
Vid den stora stadsbranden, som utbröt vid fyratiden på eftermiddagen den 17 juni 1790, sattes röd flagg ut i tornet, och 4 skott avlossades med kanonerna på torget, eftersom branden började på stadens sydvästra sida, vid nordvästra hörnet Arklimästaregatan – Västra Amiralitetsgatan (4:de ”brandkvarteret” (?). Branden spred sig över stora delar av staden och cirka 400 gårdar ödelades. Hur många som omkom är inte känt, endast uppgift om att – ”flera personer inne- brändes”. – Endast en person känner man till namnet, 52-åriga Lovisa Hjelm(?) Hur många som blev husvilla finns det olika uppgifter om. En källa säger 3161, en annan dubbelt så många.

En natt 1823 tjänstgjorde 70-årige tornväktaren Jonas Berggren. Han hade klanderfritt haft denna tjänst sedan 1794, men denna natt hände något tragiskt. Berggren råkade ramla ut genom tornluckan och slog ihjäl sig på torget. Änkan fick ekonomisk hjälp till begravningen och fick under sina återstående dagar nådigt understöd av fattigvården.
Hur länge kanonerna fanns kvar på torget känner jag inte till, men tornväktarna fanns fram till 1914 då de två sista tornväktartjänsterna drogs in.

Kanongränden (p.g.a. sin vinklade sträckning kallades den även allmänt för Vinkelgränd).Länk

Denna gränd låg fram till mitten eller slutet av 1950-talet i nordvästlig riktning från Norra Smedjegatan till Nya Skeppsbrogatan, i nuvarande kvarter Lagerberg i Kalvhagen. På 1700-talet fanns en väderkvarn mitt i gataukorsningen och kvartershörnen var inte bebyggda. Långt efter att kvarnen var borta byggdes i sydvästra hörnet ett litet kvarter (Puke) avskilt från det övriga av en gränd. Gränden som kallades Kanongränd försvann när nya hus byggdes här 1958. Kvartersnamnet Puke försvann då och uppgick i kvarter Lagerberg.

Karta 1. År 1718.
+ = Väderkvarnar. Som ni ser fanns det en kvarn även mitt i nuvarande kvarter Lagerberg.
Karta 2.
Samma område på 1940-talet. Kanongränden går mellan Norra Smedjegatan och Nya Skeppsbrogatan. Observera att det inte fanns någon förbindelse mellan Gamla och Nya Skeppsbrogatan. Lägg också märke till den smala Nejlikegränden(Länk) längst upp i mitten på kartorna.

Kaptensgatan …

… låg fram till 1947 mellan gamla Stadskyrkogården (nuvarande Kapellparken) och Ölandsgatan.

(Kaptensgatan finns nu på Bergåsa)

Karl XI, f. 24 nov. 1655, d. 5 april 1697, svensk kung från 1660,
son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora. Vid faderns död var K. endast fyra år gammal, och under tolv år styrdes landet av en högadlig förmyndarregering under ledning av rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie. Den unge kungens uppfostran var givetvis en statsangelägenhet. De framsteg K. gjorde ansågs oroväckande små. Han led av dyslexi, men hans lärare Emund Gripenhielm tillskrev läs- och skrivsvårigheterna kungens ”egen gemöts disposition, som är av naturen något hetsigt prompt och levandes”. Utländska iakttagare noterade att K. i rådskretsen och vid möten med diplomater var bortkommen och försagd. Mot detta kontrasterade hans uppträdande i andra sammanhang: ”När han sitter till häst synes han vara en helt annan människa, och då ser han verkligen ut som en konung. Han har då en obesvärad uppsyn och ett ledigt skick, är livlig och frigjord från det tvång, som inomhus vilar över honom”, skriver den italienske diplomaten Lorenzo Magalotti, som tillägger att kungens främsta intressen var krigiska övningar, jakt och skämt.
K:s regering förknippas främst med det s.k. skånska kriget, införandet av det karolinska enväldet, reduktionen och skapandet av indelningsverket. Alla dessa företeelser hänger nära samman. Med den läggning K. hade och med den uppfostran han fått är det inte överraskande att han med förväntan såg utvecklingen mot krig efter trontillträdet 1672. När kriget kom blev det emellertid en chock som inte endast mognade honom utan också djupgående förändrade honom. Det svenska väldets expansion hade kulminerat 1660. Förmyndarregeringens strävan hade därefter varit att slå vakt om status quo genom att satsa på maktbalans för att bevara universalfreden och vid konflikt söka rollen som medlare. Denna politik misslyckades kapitalt under 1670-talet, då landet drogs in i det allmäneuropeiska kriget mellan Frankrike och dess motståndare. I krigets inledningsskede led de svenska styrkorna 1675 ett uppseendeväckande nederlag vid Fehrbellin i Brandenburg, flottan mötte katastrofala motgångar, men ännu allvarligare blev situationen genom den danska landstigningen och besättandet av större delen av Skåne sommaren 1676. Med mobiliserande av rikets yttersta resurser och inte minst med hjälp av sin kraftfulle rådgivare Johan Gyllenstierna lyckades K. vända krigslyckan. Vändpunkten var den blodiga segern vid Lund i december 1676, ett resultat av K:s desperata satsning på offensiv. Att Sverige 1679 kom ur kriget utan nämnvärda territoriella förluster berodde emellertid främst på Ludvig XIV:s militära framgångar. Den dansk–svenska konflikten gällde de av Sverige erövrade danska provinserna men var samtidigt en del av den stora kraftmätningen mellan Frankrike och dess motståndare. Avgörandet fälldes i Flandern, inte i Skåne.
Rikets genomruttna krigsberedskap, den danska landstigningen och ockupationen av Skåne, de katastrofala motgångarna till sjöss och det hotande totala sammanbrottet hade skalat bort all krigsromantik hos K. ”Ett krig är snart begynt, men utgången står hos Gud”, är ett yttrande av honom, ett avståndstagande från äventyrlig utrikespolitik. Hans mål i fortsättningen blev att göra allt för att undvika krig. En förutsättning härför var större utrikespolitisk handlingsfrihet, bl.a. genom ett frigörande från det franska inflytandet och ett närmande till sjömakterna England och Nederländerna. Samtidigt fortsattes det centrala i den tidigare politiken. Målet var fortfarande status quo uppnått genom maktbalans och medlet fred och vid konflikt strävan efter medlarens roll. Systemet höll i tjugo år, den längsta fredsperioden under Sveriges stormaktstid. Den eftersträvade handlingsfriheten förutsatte emellertid också en radikal ökning av kronoinkomsterna, en stabilisering av finanserna och en militär reorganisation. Dessa reformer förutsatte i sin tur en maktkoncentration och ett slut på högaristokratins dominerande inflytande. Med stöd av de ofrälse och den lägre ämbetsmannaadeln genomdrev K. vid 1680 års riksdag något av en statsvälvning, som betraktats som det karolinska enväldets införande. I själva verket rörde det sig om en kodifiering av den utveckling som ägt rum under kriget, men genom en ständerförklaring eliminerades nu även formellt det högaristokratiska riksrådet som en politisk maktfaktor. Detta beredde i sin tur vägen för riksdagsbeslut om förmyndarräfst och reduktion. De resurser detta skapade för kronan användes för en militär reorganisation och upprustning, dels genom en satsning på flottan, där Karlskrona anlades som örlogsbas, dels genom inrättandet av det militära indelningsverket.
Reduktionen och säkrandet av kronoinkomsterna hade inte enbart statsfinansiell betydelse utan var av vikt såväl för de ofrälse skattebetalarna som för den växande lågadliga byråkratin, som var beroende av statens möjligheter att betala ut löner. Allt detta förutsatte kungamaktens stärkande. Utvecklingen sammanföll med en allmäneuropeisk absolutistisk idéströmning, men K. var mindre intresserad av maktens teoretiska grundvalar än för dess realiteter. Han var kyrkans trogne son, hans religion den lutherska ortodoxin. K:s kyrkosyn sammanföll med hans statsuppfattning, och här fann han all den teoretiska förankring han ansåg sig behöva för sin maktutövning. Med 1686 års kyrkolag skapades en organisatorisk ram, en del av den samhälleliga integrationsprocess som enväldet kom att innebära.
Den byråkratisering som ägde rum i Sverige under 1600-talet blev särskilt märkbar under K:s regering. En ny adlig ämbetsmannakår växte fram, enväldets trogna tjänare. Omfattande adlande och upphöjande i friherrligt eller grevligt stånd var en medveten politik, som syftade till att skapa lydiga redskap för den kungliga maktutövningen. Samtidigt var K. angelägen att skydda bönderna mot maktövergrepp. Den som gjorde sig skyldig till något sådant hotades med omedelbart avsked ”på det … vår fattiga allmoge tryggas i sin egendom och beskyddas för allt våld och oförrätt”. Detta är bakgrunden till mytens ”Gråkappa”. Bilden av den enväldige, starke härskaren som omges av ämbetsmän som utan eget inflytande fullgör hans befallningar är emellertid missvisande. Det ligger i sakens natur att kungens förmåga att överblicka och reellt ta ställning hade sina givna gränser. K. var i själva verket inte svår att påverka av dem som hade hans förtroende, och det var inte ovanligt att han efter föredragningar av dessa ändrade ståndpunkt.
År 1680 hade K. ingått giftermål med den danska prinsessan Ulrika Eleonora. Äktenskapet hade ett politiskt syfte, en bekräftelse på ett svensk–danskt förbund som ingåtts 1679. Förbundet var från svensk sida närmast avsett som en metod att kontrollera den traditionella motståndaren. I äktenskapet föddes sju barn, av vilka endast tre nådde vuxen ålder, nämligen sonen Karl (sedermera Karl XII) och döttrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora.
K. var pliktmedveten, oerhört arbetsam och tyngd av det kungliga ämbetets ansvar. Han kunde ge uttryck för en längtan ”ifrån denna mödosamma världen, emedan det är ändå allt fåfängt häruppå jord”, men ber samtidigt om tid ”att sätta det av Gud mig förunte riket uti det ståndet, det mine efterkommande och trogne undersåtare måge hava därav nytta och säkerhet”. Prakt och prål tog han avstånd från och förordnade att vid hans död inga regalier, som annars var brukligt, skulle läggas i hans kista vid begravningen, ”ty det är bara fåfänga; Kistan slät och rät”. K. är begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Göran Rystad

Litt.: S. Dahlgren, ”Karl XI”, i A. Florén m.fl., Kungar och krigare (1992);
A.-B. Lövgren, Handläggning och inflytande: Beredning, föredragning och kontrasignering under Karl XI:s envälde (1980); J. Rosén, Det karolinska skedet (1963); G. Rystad, Johan Gyllenstierna, rådet och kungamakten (1955); A. Åberg, Karl XI (1958). NATIONALENCYKLOPEDIN. MULTIMEDIA 2000 PLUS.

Kungen stavade sitt namn Carl (anm. I. F.)

(Se 1679 i Ab ÅRET DET HÄNDE)

Karlskrona, centralort (stad) i Karlskrona kommun, Blekinge (Blekinge län),
32 km ö. om Ronneby; 31 600 inv. (1996). K., som är residensstad i Blekinge län, är byggt på ett flertal öar, av vilka den största är Trossö. Europaväg 22 löper strax norr om bebyggelsen. Pia Lindgren

Bebyggelse. K:s stadsplan, tillkommen från 1680 till 1694, av Erik Dahlbergh m.fl. har ibland betecknats som Sveriges enda verkliga barockplan med de tre stråken Borgmästaregatan, Kungsgatan och Smedjegatan sammanstrålande på Amiralitetstorget. Gatunätet ändrades inte efter 1790 års förödande stadsbrand, utan Bredgatan, Drottninggatan, Kungsgatan, Kyrkogatan och Amiralitetsgatan behölls som breda parad- och brandgator. Från 1870 trädplanterades de efter tidens mode till nuvarande utseende. I samband med Karlskrona–Växjö järnvägs tillkomst 1874 gjordes stora utfyllnader, och då fullföljdes Hoglands park, som sedan sekelskiftet prytts med flera konstverk. År 1887 drabbades K:s centrum av ny brand, och huvudstråket Ronnebygatan återuppbyggdes därefter med ståtliga stenhus. Varuhusbyggen ledde här till en omild sanering under 1960-talet. Gatan är nu delvis gågata. År 1910 påbörjades Bergåsa villastad, till vilken det fanns spårvägstrafik från centrum 1910–49. Till den modernistiska erans husbyggen hör konserthus (Wolter Gahn, 1939) och stadsbibliotek (Jan Wallinder, 1959). Stumholmens nedlagda militärområde omvandlades 1993 till bostadsområde samt centrum för museer, utställningslokaler etc. År 1989 flyttade Boverket in i kasern Sparre intill Stumholmen. År 1997 öppnades Marinmuseums nya anläggning på Stumholmen. Lennart Améen
Inom varvsområdet finns Repslagarebanan från 1690-talet, en 300 m lång träbyggnad med två karolinska stenhus som banhuvuden. Wasaskjulet för skeppsbyggande tillkom på 1760-talet efter ritningar av C.J. Cronstedt. Ett märkligt prov på nyantikens renodlade former är Inventariekammaren från 1786, med C.A. Ehrensvärd som arkitekt. Varvsamiralen F.H. af Chapman verkade i samarbete med Ehrensvärd som arkitekt bl.a. för den s.k. Mönster- och modellsalen. Lennart Améen Johan Mårtelius

Historia. K. grundades 1680 som huvudbas för den svenska flottan och blev 1683 residensort för landshövdingen. Till en början gick inflyttningen trögt, men från slutet av 1680-talet intensifierades byggandet av staden och flottstationen. Expansionen blev snabb. Varvet, då landets största industriföretag, hade 1711 ca 1100 anställda. Vid 1700-talets mitt hade invånarantalet passerat 10 000. K. var då en betydande stapelstad i sydöstra Sverige och rikets tredje stad, klart distanserad av Stockholm men ungefär lika stor som Göteborg. Staden var starkt präglad av kronans närvaro, och befolkningen bestod till ca 2/3 av amiralitetets folk. Gustav III:s kraftiga satsning på flottans utbyggnad medförde en avsevärd högkonjunktur, som dock bröts av branden 1790 och som något senare följdes av påtaglig ekonomisk stagnation.
Vid 1800-talets slut upplevde staden ånyo en blomstring i samband med örlogsflottans utveckling, järnvägarnas tillkomst och grundandet av en rad industrier. Gradvis har dock K. dalat i stadshierarkin och finns nu bland de 20–30 största tätorterna. I förhållande till den tidigare kraftigt dominerande militära inriktningen har efter hand har ett mer varierat näringsliv växt fram. Efter 1930 har en betydande industriell utbyggnad ägt rum, samtidigt som K. utvecklats till en modern serviceort för ett vidsträckt omland. Sven Lilja Lars Nilsson

Ortnamnet. K. (1679 Carls Crona) har namn efter kung Karl XI. Namnet är bildat efter mönster av Landskrona.

Litt.: J. Bromé (utg.), Karlskrona stads historia 1–3 (1930–34); R. Hillbom & A. Wirén, Karlskrona 300 år 1–3 (1979–86). NE

Karlskrona försvarsområde, Fo 15,
omfattar Blekinge län och är anknutet till Sydkustens marinkommando, MKS, vars chef är försvarsområdebefälhavare. NE

Karlskrona grenadjärregemente
Regemente uppsatt enligt 1901 års försvarsbeslut för att utgöra infanteribesättning i Karlskrona fästning. Regementet bildades genom sammanslagning av Smålands grenadjärkår och Blekinge bataljon, hade beteckningen I 7 och låg från 1906 förlagt i Karlskrona (1902–06 på Bredåkra utanför Ronneby). Med 1925 års försvarsbeslut indrogs regementet och ersattes (intill 1939) av en från Kronobergs regemente detacherad bataljon.

Litt.: H. Falk, Kungl. Karlskrona grenadjärregemente 1902–1927 (1928).

Karlskrona, kommun i Blekinge (Blekinge län); 1 043 km2, 60 429 inv. (1999).
K. gränsar till Ronneby kommun samt till Torsås och Emmaboda kommuner i Kalmar län. Kommunen genomkorsas av Europaväg 22, och staden är ändpunkt för järnvägar från Hässleholm och Alvesta. Centralort är Karlskrona.

Natur. K:s naturlandskap är en fortsättning på det småländska platålandskapet och avslutas med en säregen skärgård med de största öarna längst ut. Berggrunden består av graniter och gnejser av varierande karaktär, vilka längst i öster är överlagrade av sandsten avsatt under kambrium. Ett huvudsakligen nord–sydligt spricksystem i berggrunden har utvidgats till dalgångar med bördiga uppodlade lerjordar under högsta kustlinjen (ca 65 m över nuvarande havsnivå). I norra K. dominerar gran- och tallskogar, medan kustbygden och öarna i den inre skärgården präglas av lummiga lövskogar, ofta med rikligt inslag av ek. Karakteristiskt är också de stora vassarna i de väl skyddade havsvikarna. Flertalet av öarna i sydöst är flacka och präglas av enbuskar och gräsvegetation, troligen ett resultat av intensiv betning. I kusttrakten finns strandvallar och klapperstensfält.

Befolkning. Kommunen hade en befolkningsökning 1988–94, främst beroende på migrationsöverskott, men efter 1994 har överskottet och därmed även folkmängden minskat. Av kommunens invånare bor 77 % i tätorter. Den största tätorten är K. där ca 50 % av befolkningen bor.

Näringsliv. Den offentliga sektorn, bl.a. kommunen, landstinget, Marinen och Boverket, svarar för en stor del av sysselsättningen i kommunen. Verstadsindustrin domineras av Flextronics International Sweden AB (telefoner och telefonväxlar), Karlskronavarvet AB och Svedala Compaction Equipment AB (jord- och asfaltpackningsmaskiner), båda i centralorten. Under senare år har tjänstesektorn vuxit starkt i kommunen. Bland tjänsteföretag märks Ericsson Software Technology AB (informationsteknologi och telekommunikation) och Europolitan AB (mobiltelefonoperatör), båda i centralorten. Staden K. har under senare år vuxit fram som en betydande handelsstad, bl.a. med de baltiska länderna genom etablerandet av Baltic Business Center. Även turismen är en ny och växande näring. Traditionella näringar som fiske har fortfarande betydelse; Saltö är en av Sveriges största landningsplatser. I kommunen finns också handels-, industri- och oljehamnar. NE

Karlskrona Porslinsfabrik
Keramisk fabrik i Karlskrona, grundad 1918, förvärvad av Upsala-Ekeby 1942, nedlagd 1967. K. har främst tillverkat bords- och kaffeserviser i fältspatporslin av hög kvalitet, bl.a. för restaurangbruk. Konstnärliga medarbetare var Edward Hald 1924–33, Arthur Percy 1942–67 och Sven Erik Skawonius 1933–39, 1953–57 och 1960–67. NE

Karlskrona Spritförädlingsfabrik AB.

Denna fabrik låg en gång i tiden på tomten mitt emot gamla Stadskyrkogården vid Drottninggatan, strax intill det s.k. Strübingska huset*. Fabriken revs 1879-82 och på tomten uppfördes en läroverksbyggnad i två våningar. En tredje våning påbyggdes 1934.

(Gamla Stadskyrkogården kallas nu Kapellparken och skolan af Chapman)

Karlskrona-Tidningen, Carlskronas Wekoblad
Konservativ dagstidning i Karlskrona 1754–1935. K. var en av Sveriges äldsta landsortstidningar och utkom under flera olika namn. Den blev sexdagarstidning 1905 och fick namnet Karlskrona-Tidningen 1908. NE

Karlskrona örlogsskolor, KÖS
Marint utbildningsförband som ingick i myndigheten Sydkustens marinkommando. K. sattes upp 1955 som centrum för flottans rekryt- och underbefälsutbildning och var en direkt arvtagare till den örlogsstation som år 1680 förlades till Karlskrona. K. lades ned 1997 och inordnades såsom Flottans sjömansskola i en för riket central örlogsskola som årligen utbildar ca 1 500 värnpliktiga (1999). NE

Karlskronavarvet AB, KkrV
Örlogsvarv i Karlskrona, sedan 1990 dotterbolag till Kockums AB i Malmö.
Sedan den svenska flottan 1675–77 drabbats av flera allvarliga bakslag, vilka delvis tillskrevs stockholmsbasens olämpliga läge, anlades 1680 i Trossöområdet i Blekinge skärgård en örlogsbas, Karlskrona, vars viktigaste del var varvet. Alltsedan dess har örlogsfartyg byggts och underhållits där.
Skeppsbyggeriet i Karlskrona har föreståtts av många skickliga skeppsbyggmästare, av vilka den namnkunnigaste var Fredric Henric af Chapman, under vars ledning varvet hade sin glansperiod. Under 1800-talet stagnerade verksamheten vid det på seglande träfartyg specialiserade varvet, medan den moderna varvsindustrin växte fram ur den mellansvenska verkstadsindustrin. I slutet av 1800-talet påbörjades emellertid en omfattande modernisering av varvet för att anpassa det till den nya skeppstekniska utvecklingen.
Fram till 1961 ingick varvet i marinens organisation som Marinverkstäderna. Detta år delades den gamla örlogsbasen upp i en militär basorganisation och ett statligt aktiebolag med civil ledning, vilket benämndes K. Huvuduppgiften för detta blev emellertid alltjämt byggnad och underhåll av örlogsfartyg.
Inom K. finns många historiskt märkliga anläggningar, bland dem den 300 m långa Repslagarebanan från 1692, en av Sveriges längsta träbyggnader. Polhemsdockan, byggd 1716–22, är fortfarande i bruk. Från 1680 och framåt har ca 440 fartyg samt ett stort antal mindre båtar levererats. Varvet har numera en modern produktionsapparat och har även kunnat exportera örlogsfartyg. Gunnar Grandin

Litt.: Gustaf Clemensson, Flottans förläggning till Karlskrona (1938); G. Halldin, ”Några uppgifter och bilder rörande Karlskrona örlogsvarv i gångna tider”, Tidskrift i sjöväsendet 1928; G. Halldin m.fl., Svenskt skeppsbyggeri (1963); O. Lybeck m.fl., Svenska Flottans Historia 1–3 (1942–45). NE

Kaseberget.

Så kallades det berg intill Tyska Bryggaregården där inseglingsfyren (”K-na övre” från 1918) nu står. Här fanns tidigare en vårdkase (utsiktsplats). En iordningställd ved- och rishög skulle här tändas som signal om fiende var i annalkande.
– Det gamla namnet på berget har, liksom många andra gamla namn, fallit i glömska –

(Fyren ”Karlskrona nedre” står på Stumholmen)

Killingaviken …

… är den vik som går in vid Dragsö badplats på öns västra sida. På udden, nu kallad ”Dragsö Utkik”, ligger Karlskrona Segelsällskap. KSS bildades 1903 och höll till på ön Kobebus fram till 1907 då man köper Hjalmar Thedenius´ villa, ”Saltö Utkik”, på södra Saltö. Villan ersattes 1933 med ett större klubbhus.
1952, då fiskehamnen skulle byggas ut, flyttades klubbhuset sjövägen på pontoner med hjälp av två bogserbåtar till udden vid Killingaviken på Dragsö.

Killingaviken kan ha fått sitt namn av att man i förr i tiden kom hit från Nättraby med getter och killingar och landsatte dem här för att beta på den då skoglösa Dragsö. Men säkert är det inte. Namnet kan också ha sitt ursprung i Kil eller Kille, gamla ord som betyder ’kanal’. Alltså; viken (”kanalen”) där man seglade in för att komma till Drag, ’ställe där man drar båt’.

(Närmare förklaring; Se Dragsö)

Kilströms hall (Kihlströms-)

Så kallas berghällen vid tomt nr. 1 i kvarter Fäderneslandet, Wachtmeistersgatan 27 på Björkholmen. Tomten ägdes från mitten av 1700-talet av volontär Carl Gustaf Kihlström och hans arvingar fram till början av 1800-talet.

(Efter att Björkholmens västra strand fyllts ut anlades Kilströmskajen

”Kvastmakarebacken” (”Kvastabacken”)

Så kallades en gång Styrmansgatans backe mellan Västra Prinsgatan/Dockegatan och Skomakaregatan.
(Hur namnet uppkommit är i skrivande stund inte känt, men troligen har en kvastmakare verkat här)

Klockviken.

Så kallades en gång i tiden en liten vik som gick in vid Drottninggatans norra ände vid Skeppsbron, söder om nuvarande Palanderska gården (Skeppsbrotorget).
Viken, sedan länge utfylld, gick en bit in mot Gamla Skeppsbrogatan.
Klockan till Hedvig Eleonoras Kyrka hade tillfälligt placerats i ett skjul här. Därav namnet på viken. Kyrkklockan hade tagits från Kristianopel av Blasius König men fick ställas här tills tornet färdigbyggts.
(Klockan hamnade senare i Fredrikskyrkan och förstördes vid stadsbranden 1790)
—————————————————————————————————–

Kartor som visar platsen där viken låg: Se Aa INGEMARS ARKIV
ELLER Ac GAMLA NAMN

Se även Hedvig Eleonoras Kyrka.

”Kolargränd” …

… kallades den plats vid Högabergsgatan på Möllebacken där Hattfabrikens smedja och kolupplag en gång i tiden låg.

”Koplan” (Ko-planen) …

… kallades förr området vid Bergåsa, intill den plats som ett nytt lasarett invigdes 1922. Troligen samlade man förr i tiden ihop de betande korna på Wämö här innan man ledde dem landsvägen och över broarna hem till Trossö.

”Kopmans backe” (stavning; Koopman, Koppman och Coopman förekommer också )

Inofficiellt namn på Norra Kungsgatans backe mellan Ronnebygatan och Parkgatan efter handelsman och rådman Karl Fredric Kopman. Han bodde på 1770-talet vid backens östra sida. Nere i backen, innan järnvägstunneln till örlogsvarvet sprängdes ur (1885-87), fanns en av stadens många brunnar.

Koppehuset…

var en stuga på Lilla Björkholmen* som låg på östra sidan om Stakholmsgränd* (10), alldeles intill gasverket.
Stugan hyrdes från augusti 1874 som isoleringslokal vid smittkoppsepidemin i staden.

Då Epidemisjukhuset på Tullholmen, norr om Pantarholmen, stod färdigbyggt i januari 1886 blev ”koppehuset” bostad för gasverksarbetare. Stugan revs 1929 då den var allt för bristfällig att användas som bostad. På platsen ligger i dag Östersjöhallen och Idrottshallen.

”Korvtorget” (på södra Trossö).

På 1700-talet, innan Fredric Henric af Chapman byggt sitt varvschefsboställe och stora trädgård på Västerudden, fanns här intill Timmermansgatan en öppen plats. Här sålde ”månglerskor uti byttor och grytor färdig gjord korv, jämte dylik annan tillredd mat” till varvsarbetare då de kom ut från varvet som då hade sin in- och utgång vid Timmermansgatan. ”Korvtorget” låg mellan Skepparegatan och Arklimästaregatan som på den tiden gick ända fram till Timmermansgatan.

(Platsen där Korvtorget låg. Se Ac GAMLA NAMN)

”Kovaktarebostället” …

… var en byggnad som låg väster om ”Stora Landsvägen” vid Blå Port*, mitt på nuvarande Sunnavägen. Wämö var förr stadens betesmark. Huset fungerade även mellan 1904 och 1910 som barnbördshus (BB). Nytt BB öppnades 1910 på Möllebacken. Gamla kovaktarebostället flyttades till Mörtsjöåsen på 1930-talet då Sunnavägen skulle byggas ut.

Efter att Sunnavägen anlagts fanns här i många år Esso bensinstation.

Koviken…

…går in mellan Strandvägen och Trossögatan på Saltö. Korna leddes förr här genom en grind.
Saltö* delades förr i tiden av en stenmur. På norra sidan betade får och kor. Söder om stenmuren fanns bondgården och ladugården. Här fanns också ett utvärdshus, vilket revs omkring 1921.

Julius Kronberg, född i Karlskrona 1850.

– Kronberg, Johan Julius Ferdinand, målare (1850-1921). Han studerade vid Konstakademin i Stockholm 1864 -70 och som dess stipendiat från 1873 i Paris (tre mån.), Düsseldorf, Kassel och München. Han påverkades starkt av gamla mästare; i München tillkommo intryck av Makarats kolorism. Kronbergs brådmogna ”Jaktnymf och fauner” (1875) väckte i Stockholm stor sensation. ”Våren” målades 1876, dess sidostycken ”Sommar” och ”Höst” 1881 i Rom, där Kronberg vistades 1877-89. I Rom tillkommo ytterligare ”Kleopatras död”, ”David och Saul”, ”Drottningen av Saba”. Efter sin hemflyttning till Stockholm utförde han en serie plafondmålningar för slottets västra trapphus, flera dekorativa målningar i Hallwylska palatset, valvmålningar i Adolf Fredriks kyrka, takmålning och proscenium i Dramatiska teatern (1908), även porträtt (prof. Hamberg, Oscar Ekman, Olof Wijk), landskap, småskulpturer. Kronberg tjänstgjorde som ord. prof. vid Konsthögskolan 1895-98), höll sig utanför brytningarna inom konstvärlden, levde isolerad men i oavlåtligt arbete. Hans ungdoms sjudande blodfulla kolorism övergick med åren till en måttfull linjekonst, som visade beröringspunkter med moderna engelska målare, på samma gång som intryck av Tiepolo äro uppenbara i hans senare dekorativa verk.
Kronbergs ateljé med en mängd studier, skisser och efterlämnade verk donerades av grevinnan W. von Hallwyl till Skansen och flyttades dit 1922. — Nordisk Familjebok.

——————————————————————————————————–

I januari 2002 överlämnade konstnären Julius Kronbergs barnbarn Esbjörn och Ulf J Kronberg en minnesplakett över sin farfar till Karlskrona kommun. Plaketten som utförts av poträttmedaljören Ernst Nordin monterades upp på fastigheten Drottninggatan 50, på den plats som det gamla trähuset (”Södergrenagården”) stått, i vilket konstnären Julius Kronberg växte upp. Detta hus som Julius och hans mor, Augusta Fredrika, flyttade till låg på tomt nr. 4 i gamla 4:de Qvarteret (Lindblad) i Carlskrona.
– Källor som säger att Julius Kronberg föddes här på Drottninggatan 50 är fel – (I. F.)

– Julius Kronberg föddes 1850 på Fortifikationsgatan i Karlskrona. Efter faderns död flyttade modern med sin unge son till Drottninggatan 50 i Kalvhagen.
– Blivande konstnären Julius Kronberg flyttade till Stockholm 1863. En enda gång efter sin resa till Stockholm besökte han sin hemstad. Det var 1869.

(Se Södergrenagården)

”Krooks Hörna.”

(efter f.d. Krooks bokhandel som en gång låg i västra hörnet av Rådhusgatan och Ronnebygatan.
Krooks Hörna är ett begrepp för äldre karlskroniter.

(Andra kända ”hörnor” är De Blindas Hörna och Sveas Hörna* i korsningarna Borgmästaregatan – Hantverkaregatan respektive Amiralitetstorget – Amiralitetsgatan)

Krutviken (tidigare kallad Krutskeppsviken och senare Kyrkogårdsviken) …

… var den vik som förr gick in mellan Mosaiska begravningsplatsen och Stadens begravningsplats på Wämö. I viken hade man i slutet av 1600-talet förtöjt ett stort skepp som användes som krut- och ammunitionsförråd.

Viken blev mer eller mindre torrlagd efter att Saltsjöbadsvägen anlades över inloppet omkring år 1902. Men man kan ännu ana att det gått in en vik här.

— (OBS! Gamla Krutviken skall inte förväxlas med ”Gästgiveri” & Restaurang Krutviken” som låg vid Wämöviken). ”Gästgiveriet” byggdes i samband med öppnandet av Wämöparken som invigdes den 18 juni 1910.
I början av 2000-talet blev det gamla ”gästgiveriet” privatägt och revs den 20 januari 2010, fem månader innan 100-årsjubileet. Här planerades att bygga ett nytt hus för kontor och handel.

”Krymplingagränd” (”Krypplingagränd”)

Så kallades (kallas) den smala Galérgatan på Björkholmen.
Gränden var förr så svår att ta sig fram på över klipporna att man kunde falla och bli ”krympling”

Kubben.

Äldre namn på Hatt(makare)holmen.
Denna holme låg söder om Wämö, strax sydväst om Tyska Bryggaregården. Den blev efter utfyllnad sammankopplad med både Wämö och Pantarholmen.
I mitten av 1950-talet anlades här en oljehamn, vilken började avvecklas i början av 2000-talet.

(Se även Skomakarholmen)

Kvarnaberget …

… kallas det berg i korsningen Fregatt- o Krister Hornsgatan på (Stora) Björkholmen.
På berget stod en gång i tiden två stycken väderkvarnar. En av dessa var stadens sista och den revs lördagen den 13 juni 1885.
Nedanför berget gick ”Björkholmskanaulen” (-hamnen), den nordvästra delen av gamla Sundsmaren* (sundet mellan Lilla och Stora Björkholmen).
Sundets sista del, nuvarande Björkholmsplan, fylldes igen 1909-14. Även Björkholmskajen anlades då.

(Platsen där Kvarnaberget ligger. Se Ac GAMLA NAMN)

”Kvastmakarebacken” (”Kvastabacken”)

Landbroarna.

Stadens första in- och utfart, träbroarna från Trossö, via Ekeskär* och Ormeskär* till Pantarholmen, byggdes 1681-82 under ledning av fortifikationskapten Carl Magnus Stuart.

Norr om Hoglands park invigdes 1839 den nya Landbron, en stenbro som gick över Laves holme*, Brittas Berg (f.d. Ormeskär) och Brohålan* till Pantarholmen.

Efter utfyllnader blev Brittas Berg och Pottholmen (f.d. Ekeskär) sammanbundna med Trossö. Stenbron blev då en gata som fick namnet Landbron, vilken inte skall förväxlas med Landbrogatan.
På Brittas Berg byggde i slutet av 1800-talet stadsingenjör Hjalmar Thedenius ett stort hus. Detta övertogs 1889 av Mellersta Blekinge Järnväg, senare kallad Blekinge Kustbanor (BKB) och blev deras stationshus, Karlskrona Norra. Borgmästarekajen förlängdes omkring 1930 mellan Järnvägstorget och Brohålan, förbi Pottholmens och Brittas Bergs västra sida.
Sedan 1970-talet är det mesta av den gamla Landbron järnvägsområde och del av Österledens förlängning mot Järnvägstorget.

(Se även Stadsporten)

Laskebron …

… kallades en liten träbro, som före utfyllnaden av nuvarande Kungsplan band ihop Vittusgatan, intill nuvarande ”Fribergska huset”. Namnet fick bron efter en handlare Herman Laske som anlagt bron.

… länken som band samman Vittusgatan
(Ur ”Historiskt” av I. Fredriksson i tidningen Vårt Karlskrona nummer 10. November 2010)

Då Carlscrona grundlades flöt det mycket vatten runt öarna mellan fastlandet och Trossö. Det krävdes att det byggdes vägar och broar för att man från landsidan skulle kunna ta sig ut till den ö som skulle bli stadens centrum. Åren 1681-82 byggdes därför sex stycken träbroar.
En bro lades över kärret som senare blev Sunna Kanal och de övriga byggdes över sunden mellan Wämö – Tullholmen – Stora Pantarholmen – Ormskär (Brittas berg) – Ekeskär (Pottholmen) och Trossö. Över Wämö anlades Stora Landsvägen och till Kustvägen byggdes två anslutningsvägar. Ansvarig för byggandet var fortifikationskapten Carl Magnus Stuart.
En mindre bro som kanske inte är så känd var LASKEBRON – ”den lilla brygga som Laske anlagt” – vilken länkade samman Vittusgatan. Gatan delades nämligen av den havsvik som då gick in över nuvarande Kungsplan och Hoglands park. Bron byggdes som en genväg mellan nordöstra Trossö och landbroarna och fick sitt namn efter handlaren Herman Laske som låtit bygga den. Men vem var denne Laske? Han är ganska okänd, men av de uppgifter man kan hitta i Faktarummet på Blekinge Museum kan man tolka det som att han hade handelsbod och/eller bostad vid Köpmansgatan, intill havsvikens östra strand.

Herman Laske var en köpman från Ronneby som på 1680-talet bedrev handel både i Ronneby och i Carlscrona. En del uppgifter om honom är dock inte så smickrande och han figurerade i flera brottmål. Till exempel år 1684, då han åtalades för olovlig vedhuggning på Wämö. Samma år stämdes han för intrång på handlaren Cordt von Dornes stora tomt. Det var den tomt som senare fick tomtnummer 43 i gamla Fjärde Qvarteret Lindblad men som efter en ny kvartersindelning delas av tomterna vid Östra Köpmansgatan 32 och 34 i kvarter Viborg.
Herman Laske var dock respektabel nog att ha bänkplats i stadskyrkan, Hedvig Eleonora Kyrka, som låg vid nuvarande Kapellparken. Laske dog redan omkring 1690 och begravdes i Ronneby. Hans gamla bro renoverades och förbättrades ett flertal gånger under årens lopp.
Utfyllnader under senare 1800-tal gjorde att både Pottholmen och Brittas berg blev sammankopplade med Trossö. Laskebron blev därmed en del av Vittusgatan. Stenbron blev också en gata men kallades ändå Landbron.

Ovan nämnde Cordt von Dorne var även han inblandad i en mängd mer eller mindre svåra brottmål och han var en stor processmakare. Han avled på sin gård i Kråkerum år 1717.
Hans änka sålde den stora tomten vid Köpmansgatan till Carlscrona stad år 1722 och huset användes i över hundra år som stadens läroverk. Läroverket flyttade 1825 till Vittusgatan (Strübingska huset) och på tomterna öster därom kunde man 1882 inviga ett nytt stort läroverk i två våningar med fasad mot Drottninggatan. En tredje våning påbyggdes 1934.

Fotnot: Köpmansgatan och Vittusgatan fick tilläggen Östra och Västra först år 1877.

Laves holme …

… var en liten ”flöt” som låg strax norr om den stora havsvik som nu är Hoglands park.
När den nya Landbron byggdes (stenbron, invigd 1839) lät man den gå över Laves holme och Brittas Berg* fram till ”Brohålan*” intill Pantarholmen.

(Se kartan på Ac GAMLA NAMN — Se även Landbroarna)

Lilla Björkholmen.

Så hette den holme som låg i sundet mellan Trossö och Stora Björkholmen. Holmen var bebodd på Gasverksgatan, Stakholmsgränd och västra delen av Hantverkaregatan fram till 1950-talet. (Hantverkaregatan gick då fram till ”Björkholmsbacken”).
På holmens östra sida och på det utfyllda området där intill låg ett gasverk från 1867.
Gasverket lades ner 1966-67.
På den före detta holmen byggdes Idrottshallen och Östersjöhallen och området öster därom, allmänt kallad ”Gasverkstomten”, fungerade länge som parkeringsplats.
– Här står idag hotell Scandic, vilket invigdes den 19 maj 2010*, klockan 17.30.
(Första gästen bokade dock in redan den 15 mars.)

Bild
Stora Björkholmen. Lilla Björkholmen. Trossö.

Mellan Stora Björkholmen och Trossö låg Lilla Björkholmen.
I Hantverkaregatans förlängning fanns före utfyllnaden två träbroar. Den västra ersattes av en stenbro (apparelj) år 1853. En gata på Lilla Björkholmen döptes senare till Gasverksgatan och norrut gick Stakholmsgränd.

Lilla Holm (officiellt Lillholmen) …

… var en liten holme intill Björkholmens nordvästra hörn. På holmen byggdes i slutet av 1800-talet ett stort hyreshus. Detta brann ner 1902 varvid tre barn innebrändes. Ett nytt hus byggdes på samma plats. På gården fanns i många år Lilla Holms vedaffär.
Då Ekholmsbron skulle byggas i början av 1900-talet, fylldes det smala sundet igen mellan Lilla Holm och Björkholmen. Ekholmsbron stod färdig 1906.

(Gamla Saltöbron mellan Ekholmen och Saltö började byggas 1918 och öppnades för trafik den 6 febr. 1920)

Huset på Lilla Holm revs då nya Saltöbron skulle byggas. Denna bro stod färdig 1 juli, 1965.

Lilla Långö.

En liten del av södra Långö var en gång i tiden omgivet av vatten. Ett smalt sund gick ungefär längs nuvarande Vattugatan. Denna lilla holme kallades Lilla Långö (se karta från 1710). När sundet fylldes igen är inte känt.

Många tror felaktigt att det är Lilla Pantarholmen* som har kallats Lilla Långö.

(Långö och Lilla Pantarholmen (samt Hästö) tillhörde fram till 1934 Augerums socken)

bild

Lilla Långö r markerad med grönt.

”Lilla palatset”

Så kallas det hus som ligger i sydvästra hörnet Arklimästare- och Hantverkaregatan. Det stod klart 1902 och är troligen det första hus i staden där hiss installerats. Här i hörnet öppnade år 1911 Axel Harald Holmer ett konditori som senare övertogs av brodern Karl Holger Holmer.

Lilla Pantarholmen.

En holme mellan Långö och (Stora) Pantarholmen.

(Se även Fotogenholmen och Lilla Långö)

Linderoths bryggeri. (Arvid Nilssonsgatan 3)

Här följer ett utdrag ur en skrift, ”Sekelskiftesluft. En karlskronit minns och berättar”, av presudonymen KALN. Utgiven av Föreningen Gamla Carlscrona 1972.

—- Strax intill, söder om Storens gård, låg ”Linderotans” bryggeri. Hon tillverkade tre sorters bryggardricka, öl, ”halt-om halt” (hälften av varje) samt enklare dricka. ”Halt-om halt” var den vanligaste måltidsdrycken för vanligt folk och kostade sex öre pr liter, ölet kostade åtta öre pr liter och drickat fyra öre pr liter.
Hennes öl var nog Gudarnas nektar, det var verkligen mustigt och gott, köptes mest till söndagen. Eljest var det ”halt-om halt”.
Mot Arvid Nilssons gränd fanns också en utskänkningslucka, dit upp till den gick en ganska hög trätrappa. Här köpte isynnerhet hamnarbetarna sitt dricka, som fick utgöra tilltugg och eftersläckning till brännvinet. Linderotan hade tre präktiga pojkar. De var tyngdlyftare och gymnaster. De och Fritjof Håkansson krusade inte för vare sig Kalvhagsligan eller ”busarna”.

¤¤¤

Arvid Nilssons gränd (-gatan) 3, ägdes i slutet av 1890 av änkefru Emelie Sofie Linderoth, som här hade utskänkningslokal. Tomten sträckte sig genom kvarteret mot N. Smedjegatan 38
Teckning av Sven-Olof Bergström.

Efter att husen rivits här förlängdes Gamla Skeppsbrogatan ut mot Norra Smedjegatan och det blev förbindelse direkt fram till Nya Skeppsbrogatan.

Lindvallagården (efter garvaren C. J. Lindvall) …

… låg i hörnet Borgmästarekajen och södra sidan av Västra Köpmansgatan upp mot Bryggaregatan. Gården bestod egentligen av tre, Övre- Mellan- och Sjögården. Mellan gårdarna gick ”Munkagången” i terrasser ner till stora trädgården. Gården revs 1949.

”Lindvalls Pia” (eller ”Lindvalls kärring”) …

… kallades fyren som stod vid Prästasundet*, på östra sidan av Dragsö*. Smeknamnet fick fyren efter chefen för Nättrabytrafiken, riksdagsmannen m.m. Axel E. Lindvalls hustru.
Skärgårdsbåten ”Axel” bär fortfarande Lindvalls namn.
Axel E. Lindvall var farbror till den kände direktören Carl E. Lindwall i Karlskrona, som stavade sista delen av efternamnet med w.

Loppans gränd (Loppgränden).

Gammalt namn på nuvarande Stenbergsgränd. (Se Förgyllda Tunnan)

”Lustholmen.”

Så kallades Saltö* i folkmun på 1600 och 1700-talet. Här kunde man ”förlusta” sig på den krog och utvärdshus som låg intill nuvarande gamla Saltöbron. Intill värdshuset låg en bondgård. Amiral Carl Tersmeden kallar i sina memoarer 1767 även Saltö för ”Carlscronas djurgård”, Saltö tillhörde då Nättraby socken och egendomen Skunkenberg, omdöpt till Johannishus år 1769.
—————————————————————————————————————

Saltö Utwärdshus.

Var och hur roade man sig i 1700-talets Carlscrona? Många roade sig med besök på någon av de cirka 100 krogarna på Trossö men också på Blå Port och Hvita krog på Wämö som jag berättat om tidigare. Ett annat välbesökt ställe på Wämö var Tyska Bryggarekrogen vid bryggeriet. Societeten gjorde även utfärder till bland annat Gullberna, Lyckeby eller Nättraby.
Ett annat sommaröppet ställe var Saltö Utwärdshus. Det nämns redan på 1690-talet och Saltö kallades då i folkmun för ”Lustholmen”. Värdshuset låg mellan bondgårdens bostadshus och ladugård på öns östra sida, mitt emot Ekholmen. Saltö och Ekholmen låg utanför Carlscrona stadsgräns vilken då gick mitt i Saltö- och Ekholmssundet och båda öarna ägdes av familjen Wachtmeister på Skunckenberg/Johannishus.

En på sin tid ofta besökande gäst på utvärdshuset var den blivande amiralen Karl Tersmeden, som i sällskap med de mera förnäma stadsborna gjorde Saltö ”osäker”. Tersmeden kallade Saltö för ”Carlscrona djurgård”, där man kunde se på menighetens lekar och lustbarheter.
Tersmeden var annars en sprätthök som ansåg sig vara något förmer än alla andra och hade inget till övers för ”det sämre folket” som han uttryckte sig.

När verksamheten på värdshuset upphörde är oklart, men långt in på 1800-talet annonserades det i Carlskrona Veckoblad om ”Wärdshus på Saltö”. Där påpekas också att; ”enligt Konungens befallningshavandes vitesförbud, som årligen i kringliggande kyrkor kungöres, ingen är tillåtet att vid Saltö med båt tillägga på annat ställe, än den nedanför wärdshuset varande sjöbryggan”.
Den 22 oktober 1906 köper Karlskrona stad hemmanet Saltö men det officiella övertagandet skedde inte förrän den 1 januari 1915 och snart började den nya stadsdelen Saltö bebyggas.
Den 1 oktober 1918 stod Trossöbolagets stora hus, det så kallade Centralhuset (Saltövägen 1 – Aspögatan 2) inflyttningsklart. Det hade byggts alldeles väster om det gamla värdshuset.
1918 hade även bygget av bron mellan Ekholmen och Saltö påbörjats och det gamla värdshuset användes under byggtiden som kontor och arbetsbod. Då bron stod färdig 1920 revs det gamla utvärdshuset.

Lyckebybryggan (Lilla ångbåtsbryggan)

Så kallades en brygga intill Palanderska gården vid Skeppsbron, varifrån ångbåtarna till Lyckeby ankom och avgick.

(Strax intill låg Stockholmsbron*/-bryggan).

Maens tvärgränd.

Så kallades nuvarande Parkgatan på 1700-talet.

(Se Neptuni Torg och Ängamaren)

Karlskrona Makaronifabrik AB.

Grosshandlare Svante August Liljevalls söner Herman och Gunnar, samt Hermans son Seth Liljevall, startade år 1916 Karlskrona Makaronifabrik AB. Den låg på Bredgatan 14 och hade kontoret i Liljevalls fastighet på Parkgatan. Fabriken läggs ner på 1940-talet.

(En uppgift som säger att fabriken funnits i Stora Bageriets hus vid Ö. Hamngatan stämmer nog inte. (anm. I.F.)

Lokalerna på Bredgatan övertas av Nilssons (?) likkistefabrik.

Martin, Elias, 1739–1818, konstnär, professor vid Konstakademien 1785–1814.
Efter studier hos bl.a. fadern, snickarmästaren Olof M. i Stockholm, var M. 1763–65 verksam på Sveaborg, där han av Augustin Ehrensvärd fick uppdrag att måla ett flertal bilder med fästningen som motiv. Efter en vistelse i Frankrike 1766–68 bosatte M. sig i London för tolv år. Här utvecklade han framför allt sitt landskapsmåleri i olja och gav det en romantisk anstrykning, samtidigt som han arbetade med akvarellmåleri inom ett flertal genrer och även påbörjade en stor grafisk produktion, ofta i samarbete med brodern Johan Fredrik M. Med undantag för åren 1788–91, då han gjorde en andra resa till Storbritannien var M. från 1780 bosatt i Stockholm. Ett av hans viktigaste motivområden var stadsutsikter, och han gjorde en serie Stockholmsbilder, vilka liksom några skildringar av bruksmiljöer har blivit kända, inte minst genom att de även graverades.

Litt.: R. Hoppe, Målaren Elias Martin (1933).

———————–
Martin, Johan Fredrik, 1755–1816, grafiker, tecknare, akvarellist, bror till Elias Martin. Åren 1770–80 vistades M. i England och fick där sin utbildning av engelska grafiker och av brodern. Efter att ha arbetat nära denne, blev M. efter 1785 mer självständig men fortsatte att utföra grafiska blad efter andra konstnärers förlagor, förutom broderns även efter bl.a. Pehr Hilleströms. M., som var tekniskt mycket skicklig, arbetade i ett flertal grafiska tekniker, framför allt med punktgravyr och konturetsning samt under senare år även akvatint. Som konstnär var han mycket beroende av brodern, samtidigt som han har en tilltalande driven teckningsstil.NE

Mastkranen (gamla)

vid femfingerdockorna på ”Nya Varvet” började byggas år 1803. Den stod färdig 1806 och är 38 m. hög (totalt 42 m.)

(Se även uppgift om Franska kranen – även kallad Blå kranen och Portalkran 14 -)

”Morbror Rubens hus.”
(Adress sedan år 1877 fram till rivningen var Stortorget 7, i hörnet till Södra Smedjegatan)

Gossen Ruben Abrahamson, som dog här vid tre års ålder år 1809, var morbror till författarinnan Sophie Elkan*.
Selma Lagerlöf skriver om gossen Ruben i sin novellsamling ”Osynliga länkar”.

(I ”Morbror Rubens hus” låg senare i många år Café Hemmet. På tomterna intill byggdes Posthuset 1942, men ”Morbror Rubens hus” stod kvar till 1973 då det revs. I f.d. Posthuset finns nu Trossö Vårdcentral)
—————————————————————————————————————

Historien om ”Morbror Ruben”.

Det handlar om den lille gossen Ruben Abrahamson och hans familj från Karlskrona. Ruben dog redan vid tre års ålder, men med osynliga länkar blev han för alltid kopplad till sin familj, släktingar och grannar.

I början av 1800-talet invandrade många judar till Karlskrona. En av dessa härstammade från Tyskland och hette Aron Abrahamson. Han och hans familj bosatte sig på Stortorget 7, som låg på torgets sydöstra sida. På husets fasad mot torget fanns en s.k. fritrappa som ledde upp till en ingång till huset. Aron Abrahamsson och hans hustru fick 1805 en son som döptes till Ruben. När lille Ruben 1809 var tre år, på sitt fjärde, lekte han på Stortorget. Det var en dag i mars men det var varmt och skönt i solen och han och hans kamrater spelade ”topp”. Ruben blev varm och trött och gick och satte sig på hemmets fritrappa. Denna låg nu i skuggan och trappstegen som var av sten var kalla. Ruben somnade och vaknade först efter någon timme. Lille Ruben blev förkyld och fick bäddas ner men avled några dagar senare av sviterna.
Ruben begravdes på Mosaiska kyrkogården på Wämö.

En tid efter lille Rubens död föddes familjen Abrahamsons dotter (Berta (?) och 1817 föddes deras son August Aron. De blev ständigt varnade för att göra vissa saker, ty det hade lett till deras brors död.

August Aron Abrahamson växte upp och begav sig endast 15 år gammal, ”med två tomma händer”, till Göteborg där han grundade en egen kortvarufirma på vilken han småningom, som grosshandlare, blev miljonär. 1859 gifte han sig med Euphrosyne, född Leman. Hon var född 1836 och var sångerska och debuterade på Kungl. teatern 1855 som Pamina i ”Trollflöjten”.
Efter sångstudier i Paris anställdes hon vid operan i Madrid och senare i Wien. Då hon gifte sig lämnade hon scenen. Hon dog 1869, endast 33 år gammal.
År 1868 överlämnade August Abrahamson rörelsen till släktingar och köpte frälsesäteriet Nääs i Västergötland. Där upprättade han ett slöjdseminarie som blev världsberömt. Egendomen blev senare, jämte en fond genom hans testamente under namnet ”August Abrahamsons stiftelse”, överlämnad till svenska staten. Han dog 1898.

August Arons syster gifte sig och fick efternamnet Salomon. Hon fick, vad jag vet, två barn.
Det var sonen Otto Aron (1849-1907) och dottern Sophie (1853-1921). Även de blev ofta påminda om lille Ruben, deras morbror, som så tragiskt gått bort.
Fortsättning nästa sida.
Otto Aron Salomon växte upp och utbildade sig för jordbruket och blev 1869 lantbruksbokhållare på sin morbrors, August Abrahamsons, ägda Nääs. Då man 1872 upprättade en slöjdskola där, och 1874 utvidgar denna till ett slöjdlärarseminarium, blev han dessa anstalters föreståndare. Hans arbete ledde till att slöjden allmänt togs upp i den svenska folkskolan.

Sophie Salomon var 1872 – 79 gift med musikhandlaren N. Elkan. Som Sophie Elkan blev hon en känd författarinna och debuterade 1889 med berättelserna ”Dur och moll” under pseudonym Rust Roest (flamskt ordspråk, som betyder ”dådlös vila rostar”). I snabb följd utkom sedan ett stort antal noveller.
Sophie Elkan berättade historien om sin treåriga morbror som dött i Karlskrona för sin väninna Selma Lagerlöf. Då Selma Lagerlöf 1894 skrev novellsamlingen Osynliga länkar, berättar hon där om ”Morbror Ruben”.
Många personer som läst Selma Lagerlöfs novell har felaktigt antagit att historien handlade om hennes egen släkting, men lille Ruben var ju, som ni vet, Sophie Elkans morbror.

Om vi går tillbaka i tiden till början på 1800-talet då Aron Abrahamson och hans familj bodde vid Stortorget, så hade dom en granne som hette Joakim Moses Ruben.
(OBS! Här är Ruben ett efternamn och skall inte förväxlas med gossen Ruben Abrahamson).
Joakim Moses Ruben gifter sig 1819 med segelduksfabrikör Fabian Philips dotter Eleonora.

(Det var Fabian Philip som år 1811 köpte Afvelsgärde gård utanför Lyckeby. Han dog 1834 på denna gård, 73 år gammal, drabbad av kolera. Afvelsgärde gård var det kronohemman som Karl XI bodde på 1681 då han tog emot Ronnebybornas klagan över tvångsförflyttningen till Karlskrona. Gården ägdes då av amiral, sedermera landshövding, Erik Siöblad).

Genom Joakim Moses Rubens giftermål med Eleonora Philip kom sedan Afvelsgärde gård att ägas av familjen Ruben och gården är fortfarande (2011) i släktens ägo.
Ännu en gång vill jag påminna om att inte förväxla efternamnet Ruben med gossen Ruben.

I ”Morbror Rubens hus”, Stortorget 7, fanns senare Café Hemmet och modisten Elvira Lindgren -Thedenius. Fritrappan mot gatan som lille Ruben suttit på var nu borta.
I huset intill, Stortorget 9, fanns modist Klara Nilsson och en vitvaruaffär. I nr. 11 fanns en slöjdaffär och Bloms frisörsalong samt H. A. Lindströms urmakeri.
Omkring 1940 revs de gamla husen på Stortorget 9-11 och i det nya huset, som stod klart 1942, invigdes Posten, Karlskrona 1.
”Morbror Rubens hus” i hörnet stod dock kvar till 1973 då det revs.
Här blev det en parkeringsplats. Postterminalen flyttade till Blå Port år 1984 medan postkontoret flyttade till kvarteret Wachtmeister 1988. I lokalerna vid Stortorget öppnade därefter Trossö vårdcentral, med adress Stortorget 3.
(Detta adressnummer ersatte de gamla 9-11 som rivits)

Mosaiska begravningsplatsen på Wämö.

(Se ”Judakyrkogården”)

”Mässabacken.”

Gammalt känningsnamn på Amiralitetstorgets backe vid Sjöofficersmässen.

Möljen …

… var förr ett områdesnamn på Trossö´s västra strandlinje vid Sundsmaren* och Peter Jungs vik*. Särskilt en plats intill nuvarande Chapmansplan och en plats på Västerudden kallades Möljen. Här på strandslänterna drog man förr upp sina båtar.
Mölj är ett gammalt svenskt ord och det finns många förklaringar till vad det betyder.
Slår man ihop alla förklaringar blir det ungefär; upplagsplats vid stranden (t.ex. för båtar).

Ursprungliga Chapmanskolan, den gamla småbarnsskolan från 1881 vid Dockegatan 10 och Skomakaregatan 43, kallades allmänt Möljen därför att den byggdes vid den före detta strandkanten. Många generationers barn har gått i denna skola. Skämtsamt sades att man fått sin utbildning på ”Möljens Högre Allmänna” eller MTH (Möljens Tekniska Högskola).

(I början av 1920-talet inrättades skolan till nödbostäder för varvsarbetarfamiljer och Flottans anställda tills gamla fängelset på Björkholmen byggts om till bostäder)

Nästan alla barn från Saltö, Ekholmen och Björkholmen med omnejd, gick sina två första skolår på Möljen. (Saltöskolan invigdes först 1948)
Gamla Chapmanskolan lades ner 1970 och efter en tids föreningsverksamhet i lokalerna byggdes den gamla skolan om till bostadshus med fyra lägenheter år 1998.
På skolgården mot Skomakaregatan byggdes samtidigt fem stycken s.k. stadsradhus.

Efter att Chapmanskolan lagts ner ”stal” högstadieskolan, f.d. Högre Allmänna Läroverket, den gamla skolans namn.

Neptuni Torg.

Innan Hoglands park (f.d. havsvik) anlades, kallades norra delen för Neptuni Torg.
Söder därom, fram till Maens tvärgränd* (Parkgatan), låg den s.k. Rootherska trädgården.
Det var en handelsträdgård som justitieborgmästare Elers senare övertog.
Hoglands park anlades av Kronan under åren 1813 – 1825.

Nättrabybryggan (gamla ångbåtsbryggan) …

… vid Borgmästarekajen, nedanför ”Högabergstrappan”. Härifrån gick förr Nättrabybåten. Bryggan kallades förr i tiden Skåningabron*.

Bryggan revs 1984. Nättrabybåten och övriga skärgårdsbåtar utgår nu från bryggan vid Fisktorget. (Se även Väntkuren).

Ormeskär –eller Ormskär – (även kallat Fångeskär och senare Brittas Berg) …

… var ett skär som låg norr om Trossö, mellan Ekeskär (Pott(makare)holmen) och Pantarholmen. Efter utfyllnad på 1800-talet kom både Brittas Berg och Pottholmen att förenas med Trossö.
————————————
(– Det sägs, att någon gång i slutet av 1700- eller i början av 1800-talet, bodde Mattias Tagemot (?) och hans hustru Britta på Pantarholmen. En dag hittades Mattias drunknad vid sin båtkåsa på Ormeskär. Saknaden efter sin man gör att Britta med sin lilla dotter dränker sig på samma plats.
Efter denna händelse döptes Ormeskär om till Brittas Berg.
– (Uppgiften kan vara en skröna (?)

(Se även Landbroarna och gamla kartor)

”Oskuldsparken.”

Detta ”smeknamn” fick nuvarande Chapmansplan på den tiden Kronofängelset låg på södra Björkholmen. Skötsamma fångar rastades i parken och man sade då att dom var ”utan skuld”. Platsen som tidigare var ett sund, blev efter utfyllnad en ”park” med flera rader av träd.

— En annan version om upphovet till parkens smeknamn är nog bara delvis sann.
I början av 1920-talet blev Chapmansplan även gatuadress för husen på dess västra sida.

Oxbacken (sydöstra Wämö)

var den plats öster om Tullholmen där det förr i tiden hölls kreatursauktion.

På platsen byggdes sedan ett lasarett som invigdes 1891.
Sedan lasarettet 1922 flyttat ut till ”Koplan*” på Bergåsa, byggdes lokalerna om till skola (Tullskolan) vilken invigdes 1924.

(Se karta Ormeskär*)

Peter (Petter) Jungs vik …

… hette den stora vik som fram till mitten av 1700-talet gick in vid nuvarande 17:s port och in ett stycke över Amiralitetsgatan.
Namnet fick viken efter amiralitetskaptenen och handelsmannen Peter Jung som hade sina båtar här. Peter Jung (Ljung) dog 1705 och ligger begravd i Amiralitetskyrkan.

”Petter Nilsabacken”.

Så kallade man backen på Teatergatan, mellan Teaterplan* och Baggesgatan på gamla Västerudden, på nuvarande (2011) Affärsverkens fjärrvärmeverksområdet.
Teatergatan gick in åt väster i Skepparegatans södra ände.
Baggesgatan var fram till 1877 en del av Styrmansgatan.
Söder om Teaterplan fanns Fredric Henric af Chapmans stora trädgård.

Teatergatan (med Petter Nilsabacken) och Baggesgatan försvann omkring 1960 i samband med Karlskronavarvets utvidgning.
På området byggdes även Affärsverkets fjärrvärmeanläggning. Det stod färdigbyggt 1995.

”Pilplanteringen.”

Denna trädplantering låg en gång i tiden vid gamla idrottsplatsen på Västra Mark.
Pilträd användes i tunnbinderierna till tunnband.
(En uppgift som säger att en pilplantering låg vid Gräsvik är troligen felaktig)

(Se Tunnbindaregården)

”Pinan”

Detta öknamn fick Krono- eller Straffängelset som fram till 1920-talet fanns på södra Björkholmen.
Det var en pina att komma dit. Efter att fängelset lagts ner överfördes begreppet ”Pinan” till att göra ”lumpen” i Karlskrona och senare fick hela staden fick detta öknamn.

(Se även Göta Lejon och Fängelsegatan)

Plättholmen (eller Plattholmen)

Så hette nuvarande Stakholmen i slutet av 1600-talet. Här fanns på 1700-talet en väderkvarn med tillhörande bostadshus för möllaremästarens familj. (Se karta från 1718)
—————————————–

– (Det sägs att det var en möllaremästare Johan Jonsson från Wäxjötrakten som kom för att bygga bostad och kvarn på holmen. Trots att stadens redan etablerade möllare (mjölnare) varnade honom för att spöken och gastar nattetid drev sitt hemska spel på holmen verkställde han sina planer.
En juldagsmorgon när möllaren och hela hans husfolk var i julottan så brann både möllan och bostadshuset ner till grunden. Om möllaren trodde att det var spöken och gastar som tänt på vet jag inte, men han återvände till Wäxjötrakten och ingen såg honom mer i Carlscrona
– (Kan vara en skröna?)

Pottholmen. – tidigare Pottmakareholmen –

(Se Ekeskär)

Presidenthuset

på Amiralitetsslätten, strax utanför Corps de Garde (Högvakten).

Här bodde presidenten för Amiralitetskollegium*/Sjömilitiekontoret.

(Se Guvernementshuset)

Prästasundet

är sundet mellan Dragsö och Höga Holm.
Sundet hette ursprungligen Pressasundet.

af Puke, Johan, 1751–1816
Greve (1815), sjömilitär, generalamiral 1812 ; jfr släktartikel (2). Efter nederländsk och brittisk sjötjänst inträdde P. i svenska flottan 1777, var fartygschef vid Hogland 1788 och i Viborgska ”gatloppet” 1790. Han blev konteramiral 1794, adlades 1797, blev amiral 1808, friherre 1809 och slutligen statsråd och generaladjutant för flottorna 1812–15.

Puke, släkter. Strandridaren Mattias P. (d. 1728) i Klinte på Gotland var far till kaptenen Johan Puke (avrättad 1756 för delaktighet i revolutionsförsöket). Dennes son Johan af Puke blev greve 1815. Med hans söner dog denna släkt ut på manssidan. NE

Pumpabacken (”Pompabacken”)

Så kallades i folkmun ”Björkholmsbackens” södra sida mellan Chapmansplan och Fregattgatan. Alltså ”sidobacken” söder om själva körbanan. Uppe i backen stod förr en vattenpump. Därav namnet på backen.

Uppe i gatukorsningen Wachtmeistersgatan – Fregattgatan stod mellan åren 1800 – 1909 Amiralitetsförsamlingens klockstapel. (Se Klockstaplar)

”Rabinska huset” (eller Amiralshuset, efter en amiral Rabin)

Så kallade man ett av husen längst väster ut på Varvsgatan (Bäckanabn*). Huset var en gång flyttat dit från Ronneby. Varvet behövde området på udden och husen löstes in av Kronan 1814. ”Rabinska huset” flyttades 1821 till nordvästra hörnet Amiralitetstorget – Varvsgatan.
Där etablerade sig Kungl. Örlogsmannasällskapet. I december 1830 flyttade Sjöofficersällskapet in.

”Rackarebackarna”. (Rackare= Bödeln eller hans dräng).

Så kallades på 1700-talet Landsvägsgatan över Pantarholmen därför att bödeln bodde här ute på norra sidan av holmen.

Ända fram till 1930-talet gick all landsvägstrafik till och från staden över Landsvägsgatan.

”Rackaregränden”

En gränd på gamla Västerudden. Den har också kallats Mörners gränd, vilket förvrängdes till Mörrumsgränden. Den hade även mindre fina namn som ”Pissegränd” och ”Skitgränd”. Dock var inte något av dessa namn officiella. Gränden bestod i stort sett endast av en rännsten mellan husen.
Denna gränd, och en annan strax intill, gick mellan Baggesgatan och ”Dockegränden” (Möljen*). Hela detta område ligger i dag inom varvet.
(Västeruddens Mölj skall inte förväxlas med Möljen vid Dockegatan)

Rackare var förr namnet på stadens bödel eller hans dräng. (Se Rackarebackarna)
Men här ovan betyder ”rackare” säkert inte bödel.
Någon sådan bodde nog inte här på Västerudden (?)

”Radhusbacken”

Allmänt namn för Ramsövägen på Saltö. Det är backen som går från Strandvägens början, nordväst upp mot Tromtögatan och radhuset där. Radhuset som byggdes av Karlskrona Stad stod klart 1924 och fick först adress ”Radhuset”, Saltö, senare Ramsövägen 9.
Därefter Tromtögatan (när den byggdes ut) 18-20-22-24.

Vid en tomtjustering 1936-37, då det skulle byggas tre ”barnrikehus”, blivande Tromtögatan 2-4-6, över fem utstakade tomter (2-4-6-8-10) blev adressnumren justerade och Radhuset blev Tromtögatan 14-16-18-20. Även de tre husen mellan barnrikehusen och Radhuset fick sina adressnummer justerade till 8-10-12. — Hängde ni med? —

En felaktig gatunamnsskylt gjorde att Ramsövägen i många år kallades Ramsögatan.
För äldre Saltöbor kallas dock backen alltid ”Radhusbacken”. Somliga, mest barn som inte uppfattade eller förstod namnet, sa´ ”Radiobacken”.

”Rajalinskans gård” (Amiralitetsgatan 34)

fick sitt namn efter Birgitta von Rajalin (1724-1804), den unga änkan efter viceamiral Thomas von Rajalin (1673-1741). (Lägg märke till åldersskillnaden). Paret fick två barn.
Efter makens död 1741 säljer Birgitta deras stora gård vid Konstapelsgatan 11 och köper gården (Amiralitetsgatan 34) vid Peter Jungs vik*. Här bor hon till sin död 1804.
Arvingarna säljer gården 1808 till varvskommissarie Frick.
———————————————————————————–
Ägareförteckning över gamla tomt nr. 45 i 12: te Qvarteret (Rosen)
”Rajalinskans gård”, Amiralitetsgatan 34, i nuvarande kvarteret Kanonen.

1. Första kände ägare 1682 (?) är artillerikaptenen Söfring Jönsson
2. och hans änka till år 1717.

3. 1717 – 1741. Sekreteraren Jöran Bergenhielm. (f. 1688. d. 23 dec. 1741)

4. 1741 – 1804. Viceamiralsänkan Maria Birgitta von Rajalin. (f. 1724. d. 1804)

5. ”Rajalinskans gård” som den kom att kallas, förblev i hennes ägo till hennes död 1804 och i hennes arvingars till år 1808, då den lagfars av dåvarande varvskommissarie A.G. Frick. Huset är under åren till- och påbyggt. Ekonomibyggnaderna på gården som innehöll stall, brygghus, fodervindar och nödiga uthus torde ha uppförts i olika etapper. Den höga och mera pompöst inredda övervåningen torde ha tillbyggts av flaggkonstapel K.G. Lagerman på 1840-talet, då den branta fritrappan, som på gårdsidan ledde upp till andra våningen, borttogs och ersattes med ett trapphus.

6. 1808 -? Varvskommissarie Andreas Gilius Frick. (f. 1752)

7. ? – ? Änkefru Charlotta Hallström. (syster till A.G. Fricks hustru)

8. ? – ? Löjtnant Johan Mattis Melander. (f. 1786. d. 1864)

9. ? – ? Flaggunderofficer Karl Gustaf Lagerman. (f. 16 maj, 1810. d. 11 jan. 1879)

10. 1875 -? -”- Karl Fredrik Tysk. (f. 21 sep. 1820. d. 7 aug. 1907)
*) —— se fotnot.
11. ? – 1906. -”- Johan Fredrik Pettersson.(f. 26 april, 1835. d. 9 nov. 1906)
12. 1906 – 1922. -”- -”-: s arvingar.

13. 1922 -? Förman F. G. Johansson.
14. ? – ? -”-: s sterbhus.

*) 1877 döptes Amiralitetsgatan väster om Amiralitetstorget om till Westra Amiralitetsgatan
och öster därom till Östra Amiralitetsgatan.
Samtidigt infördes adressnummer.
”Rajalinskans gård” fick nu adress Westra Amiralitetsgatan 34.
År 1941 återfick denna del av gatan sitt ursprungliga namn och Östra Amiralitetsgatan fick
officiellt namnet Alamedan, vilket den allmänt hade kallats i många år)

”Raskans berg”

Förr ett känningsnamn på platsen vid Norra (Lilla) Möllebacksgränd efter en fru Rask som en gång i tiden hade sitt hus här längst ut på berget, intill trappan ner mot Borgmästarekajen nära hörnet till Järnvägstorget. (OBS! Inte Högabergstrappan)

Ristorgsbacken.

Före stadsbranden 1790 gick nuvarande kvarteret Bonde c:a 20 meter längre ut i backen än i dag. Intill hörnet vid Borgmästaregatan låg en krog och vinkällare som hette ”Tre Kronor”.
Nuvarande Ristorgsbacken kallades därför Tre Kronors backe*.

Krogen inköptes 1761 av kyrkoherde Klas Didrik Wiebe och var Tyska församlingens kyrkoherdebostad fram till 1790 då huset brann ner. Före branden gick kvarteret Bonde 20-25 meter längre norr ut från nuvarande (2011) biblioteket.

Tyska Kyrkans kyrkogård gick som sagt längre ut i backen, i en linje rakt väster ut från kyrkans nedersta trappsteg och här i backen fanns från 1752 ett klocktorn (kampanil). Klocktornet revs på 1860-talet. (Se akvarell från 1780 av Elias Martin)

Nedanför backen, över korsningarna (hörntomterna) Borgmästare- Hantverkare- och Konstapelsgatan, låg i slutet av 1600-talet Hötorget*

(Se även Fredrika Dorotea Wilhelmina Kyrka och Tyska Kyrkan)
UPPDATERING.

– Arbetet på en ”spansk trappa” vid Ristorgsbacken påbörjas i mars månad år 2011.
Invigningen som var planerad till ”Lövmarknadsdagen” blev försenad och invigningen skedde (i ösregn) först fredagen den 29 juli klockan 12.00.

Roparegatan.

Så kallades från år 1696 den gata på Västerudden som sedan 1718 heter Varvsgatan.
Även Wallgatan, som fick sitt namn c:a år 1860, sägs ha kallats Roparegatan. Men den hade från början, längs med hela Slutningsmuren*, kallats Alarmgatan*.

(Ropare = nattvakt – brandvakt)

Stadskyrkogården.

Gamla stadskyrkogården låg i nordöstra hörnet av Drottninggatan – Östra Köpmansgatan.
Här låg en gång Hedvig Eleonoras Kyrka.
Kyrkogården är numera avkristnad och kallas Kapellparken.
Kapellet som byggdes 1846 på kyrkans plats står fortfarande (2011) kvar.

(Se Hedvig Eleonoras Kyrka)

I augusti 1856 stod den äldsta delen av Vämökyrkogården klar att invigas.

Rosenfeldts gränd (efter amiral Werner von Rosenfeldt)

Gränden, som går mellan Vallgatan och Alamedan*, heter i dag Brunnsgränd.

Väster om denna gränd, från Vallgatan, fanns förr Ugglas- och Ankarstjernas gränd.
Dessa återvändsgränder försvann då nya hus byggdes här längs Vallgatan.
En obekräftad uppgift säger att väster om dessa låg en gång ännu en gränd, som hette Nordenstjernas gränd (?)

Däremot låg det förr en gränd öster om Rosenfeldts gränd som kallades Finngränd.
Alla var återvändsgränder, utom nuvarande Brunnsgränden som hade/har förbindelse med Alamedan, f.d. (Östra) Amiralitetsgatan.

(OBS! Finn-gränd kall inte förväxlas med Finna-gränd som ligger intill Konstapelsgatan på Västerudden).

Rothman, Johan (f. 1630-talet – d. 1696)

Amiralitetsmedicus Johan Rothman var Carlscronas förste amiralitetsläkare. Han var född på 1630-talet i Rottne socken, Småland. Han tjänstgjorde i Carlscrona från 1683.
Han dog 1696, tillsammans med sin lilla dotter, i en rödsotsepidemi.

(Se även Doctare Pölen)

Rådman Lunds gård

(Hantverkaregatan 38) byggdes 1712-15 av rådman Christian Lund som bodde här till sin död 1741.
Efter några andra ägare köper Johan Nilsson Stenstrand gården 1798. År 1806 säljer han gården till överstelöjtnant Georg Fredrik Ameen. Ameen dör 1811 och änkan säljer gården 1830 till dåvarande korpralen vid det i Karlskrona förlagda Kungl. Franska regementet, Ludvig Brusquini. Han och hans arvingar ägde gården till 1903.

(Se även Första-Krono-Gården)

Rådstufvu – Rätten

… är ett gammalt namn på rådhusrätten. Gamla rådhuset låg från 1730-talet fram till 1790 i sydvästra hörnet av (Norra) Kungsgatan och Ronnebygatan. Byggnaden brann ner vid den stora stadsbranden och alla gamla domstolsprotokoll antogs vara förstörda. Kopior av domstolsböckerna fanns dock förvarade i Göta hovrätts arkiv.
Efter branden fick det s.k. ”Strübingska huset” * vid (Östra) Vittusgatan fungera som rådhus.

– Platsen utanför det gamla rådhuset kallas i dag för Klaipedaplatsen men borde heta ”Gamla Rådhusplatsen” eller ”Lilla Torg”, eftersom torghandel bedrevs här innan Stora Torg iordningställdes.
Platsen kunde också heta Göta Lejons Torg, efter apoteket som år 1700 flyttade från Björkholmen till Ronnebygatan 41, i hörnet mitt emot rådhuset, där det låg till 6 december, 1973. –

Fotnot:
Det nya rådhuset på Stortorgets västra sida stod klart 1798 och tillbyggdes 1905 och 1913-15.
Kungsgatan delades i Södra och Norra samt Wittusgatan i Östra och Westra år 1877.
– Stavas Västra Vittusgatan efter 1906 -)

(Se Saluhallen, – andra stycket -)

”Rävabacken ” (eller ”Rävens Backe”)

Styrmansgatans backe åt söder från 17: s port, upp mot Västerudden.
Backen fick detta känningsnamn efter varvskommissarien, revisorn och Wasariddaren m.m. Nils Gustaf Rääf som bodde vid backen.

Nils Gustaf Rääf, som var född 1764, kom inte att bedriva några högre studier men han hade ett levande intresse för böcker och vetenskap, var musikalisk, skrev vers och tjänstgjorde år 1800 – kanske också något år tidigare – som redaktör för Carlscrona Weckoblad.
Han var en av stiftarna till Karlskrona lånebibliotek 1794 och var en av initiativtagarna till bildandet av Läsesällskapet 1796.
Han var god vän med gajonsbildhuggare Johan Törnström som han ofta besökte i hans hus vid Teatergatan (14*)
Nils Gustaf Rääf dog 1843.

*) Adressnummer tilldelades först år 1877.
————————————————————
(Nils Gustafs Rääfs son, Carl Andreas Benedictus Rääf, blev en känd skolman och rektor i Carlskrona. Det var han som 1858-59 fick organisera och leda Carlskrona Högre Elementarläroverk.
(Se ”Strübingska huset”)

Röda Led.

Den år 1682 färdiga östra anslutningen från Sunna till Kustvägen.

(Se Gröna Led (västra anslutningsvägen)

Saltö.

Hemmanet Saltö låg fram till år 1915 utanför Karlskronas stadsgräns och tillhörde Nättraby socken samt ägdes av familjen Wachtmeister på Johannishus fideikommiss.

Hemmanet (jordbruksfastighet) bestod även av öarna Dragsö, Degerskär och Höga Holm.

Själva bondgårdens boningshus låg omedelbart norr om nuvarande Saltö Torg och ladugården vid radhusen, Saltövägen 2-4-6. Intill bondgården fanns ett Gästgiveri/Utvärdshus, där bland andra festprissen amiral Carl Tersmeden med sällskap förlustade sig på 1700-talet.

Efter flera turer i början av 1900-talet, kunde Karlskrona Stad köpa hemmanet Saltö och det övertogs 1 januari, 1915. Saltö kunde då börja bebyggas och skulle snart bli en ny stadsdel. (Ekholmen, som också tillhört Johannishus fideikommiss, hade inkorporerats tidigare).

Stadsingenjör Hjalmar Thedenius hade redan i början av 1900-talet byggt en villa, ”Saltö Utkik”, på södra Saltö. Villan köptes av Karlskrona Segelsällskap (KSS) år 1907 och blev deras klubbhus. Ett nytt klubbhus byggdes 1933-34.

På östra Saltö mitt emot Ekholmen kom, förutom villor, tre stycken stora kasernliknande hyreshus att byggas. De första var ”Centralhuset” (1918) och ”Kronans hus” (1920).

När Trossöbolagets så kallade ”Sjöhuset” skulle byggas, låg bondgårdens gamla boningshus i vägen. Huset flyttades då cirka 30 meter åt nordväst, delades med en brandmur och byggdes om till fyra lägenheter. Adressen blev Aspögatan 4 och 6.

”Sjöhuset”, som stod inflyttningsklart 1921, fick adress Aspögatan 1-3-5 och Trossögatan 1.

Allt detta är borta i dag. Utvärdshuset revs efter det att den första Saltöbron invigts 1920.

KSS´ klubbhus flyttades sjövägen på pontoner till Dragsö 1952.

När ”Kronans hus” (Saltövägen 2-4-6) revs 1975, byggdes de radhus som står där idag.

”Sjöhuset”, ”Centralhuset” och före detta bondgården, samt Saltövägen 3-5, revs 1985 och de nya husen som byggdes här ägs av Christiernins stiftelse och Karlskronahem AB.

De har adress Saltö Torg respektive Saltövägen och blev inflyttningsklara 1990-91.

Gamla kvarter Lommen slogs då ihop med kvarter Svanen. Aspögatan som försvann, ingår nu i den sammanslagna kvartersmarken.

Saltöhammar …

… var ett litet skär (holme) strax söder om Saltö. Efter utfyllnad och förlängning av fiskhamnens kaj i början av 1950-talet, blev skäret sammanbundet med Saltö.

Saluhallen …

… stod färdig vid Fisktorget 1904. Tyvärr revs denna vackra byggnad omkring årsskiftet 1950-51. Saluhallen ritades av den kände arkitekten August Strehlenert.

August Srehlenert hade även ritat Karlskrona Teater på Västerudden som invigdes 2 oktober 1880. (Revs 1972).

OBS!

En tidigare saluhall, som kanske inte många känner till, byggdes 1831 bakom rådhuset längs nuvarande Rådhusgatan. Hallen var avsedd för kötthandel.
Halva delen av saluhallen, den södra, revs i början av 1900-talet då rådhuset skulle byggas ut i söder mot Ristorgsbacken. Denna del av rådhusets tillbyggnad stod klart 1905. När västra och norra delen av rådhusets tillbyggnad skulle göras köptes norra delen av den gamla saluhallen (som cirka åtta år hade fungerat som polishus), av Lyckeby Gille och byggnaden flyttades till Hästbacken i Lyckeby. Där står den än i dag (2011)
Rådhuset stod färdigutbyggt 1915 och bildar ett eget litet kvarter PÅ Stortorget.

Samuel guldsmeds gränd.

Så kallades under tidigt 1700-tal den gränd (då en återvändsgränd) som i dag heter Guldsmedsgränd. Gränden gick då även in en bit i nuvarande kvarter Tersmeden på Ronnebygatans södra sida. Namnet fick gränden efter guldsmeden Samuel Phalén som avled redan 1704.

En stor brand utbröt i (Södra) Guldsmedsgränd den 22 april 1883. Två personer innebrändes och tre personer dödades av en nedfallande skorsten. Efter branden försvann denna del av gränden. Ett nytt hus byggdes därefter tvärs över gränden mot Ronnebygatan.

År 1905 utbröt ännu en vådeld i Guldsmedsgränd (Norra). Denna gång i hörnet Ronnebygatan 14. Elden spred sig till Bredgatan och Drottninggatan. Bl.a. lades Arbetareföreningens hus i aska.

”Silverhuset”

De höga kostnaderna vid byggandet av Inventariekammaren nr 1 på örlogshamnens område, gjorde att Gustaf III undrade om huset var byggt i silver. Därefter kallades huset allmänt för Silverhuset. Byggnaden uppfördes 1784 – 1786 efter ritningar av F. H. af Chapman och C. A. Ehensvärd.
Inventariekammaren nr 1 ligger strax till vänster innanför Högvakten, söder om Amiralitetstorget (-parken).

Sjömilitiekontoret (Amiralitetskollegium)

Amiralitetskollegium/Sjömilitiekontoret var den sjömilitära administrationsbyggnaden som låg på Amiralitetsslätten, strax utanför Högvakten, öster om och precis intill ”Presidenthuset”.

(Se Guvernements*- eller Presidenthuset. Se även Amiralitetskollegium)

”Skansaberget” …

är det berg på Stora Björkholmens västra sida där skansen Göta Lejon* en gång låg.

Skansen gav namn åt både apotek, fängelse och bostadsområde på Björkholmen.
(Apotek Göta Lejon flyttade redan år 1700 till Ronnebygatan 41. Här låg apoteket till den 6 december 1973 då det flyttade till Stortorget 2. Nästa adress blev Landbrogatan 8).

Skansen Göta Lejons läge strax nordväst om den senare byggda fängelsegården i Chapmansgatans västra ände, inritad på en karta över södra Björkholmen.

På fängelseområdet låg tidigare (från 1684) Amiralitetets sjukbarack och apotek samt varvskyrkogård.

Skitna bäck (Sketna beck) – (ursprungligen Skinna beck)
– officiellt Vedeby bäck –

… är den bäck som förr skilde Gullberna och Vedeby ägor. Fram till 1974 gick också den gamla stadsgränsen där.

”Skomakarebacken” …

… kallades förr den backe som en gång i tiden band samman Skomakaregatan (vid nuvarande nr. 11) och Västra Prinsgatan. Backen försvann omkring 1951 då nya hyreshus byggdes här.

Skomakar(e)holmen.

Denna bortglömda (?) holme låg mellan Pantarholmen och Hattholmen (se gamla kartor).
Efter utfyllnader blev Skomakarholmen sammankopplad med järnvägsområdet vid Sunnavägen, öster om Östra Kvarngatan på Pantarholmen.

(Angående Hattholmen: Se Kubben)

Skåningabron …

… kallades den brygga som förr i tiden fanns nedanför Högabergstrappan vid Borgmästarebron (-kajen), där skutor från Skåne lossade spannmål till kvarnarna på Möllebacken.

Senare, då ångbåtstrafiken till Nättraby utgick härifrån, kom bryggan att kallades Nättrabybryggan*.

(Se även Väntkuren)

Skärva, herrgård i Karlskrona kommun, Blekinge (Blekinge län).
S. anlades 1785 av F.H. af Chapman i samarbete med C..A. Ehrensvärd. Huvudbyggnaden består av envåningslängor i trä med ryggåstak, vilka bildar en H-formig plan och en centralt belägen åttkantig, lanterninkrönt kupolsal. Interiören rymmer flera originalinredningar, bl.a. af Chapmans arbetsrum i form av en kajuta. På S. anlades en av de första landskapsparkerna efter engelskt mönster i Sverige. Parkbyggnaderna, ett gotiskt klocktorn, ett Dianatempel som lusthus, en gravbyggnad och en mossgrotta, laddar landskapet genom sina medvetna placeringar och sin kontrastverkan. Den väl bevarade parken kompletterades under 1840- och 50-talen med utsikter och orangeri och utvidgades på 1880-talet, då också ett kallbadhus uppfördes. S. blev byggnadsminne 1976. – Ortnamnet (1583–84 Schierue) innehåller skärv ’stenröse’, ’stenigt ställe’.

Slutningsmuren (även kallad Sträckningsmuren) …

… med bastioner, var den försvarsanläggning som på 1690-talet började byggas mellan Kungsbron och Västerudden som försvar av varvet. Den skulle sluta in varvsområdet och sträcka sig tvärs över södra Trossö
Till arbetet med muren användes bl.a. ryska, polska och sachsiska krigsfångar.
Muren blev inte färdigbyggd. Den skulle knytas samman med bastion Drottninghall i väster men arbetet upphörde på 1720-talet intill Arklimästaregatan.
Här och vid Sjöofficersmässen kan man se rester av den gamla muren samt två tredjedelar av bastion Aurora vid Kungsbron. En tredjedel av bastion Aurora revs på 1850-talet då nytt Flottans sjukhus skulle byggas.
—————————————————

En tidigare plan att bygga en försvarsmur runt hela Trossö och Björkholmen verkställdes aldrig. Den s.k. Slutningsmuren skall inte förväxlas med ”nya” varvsmuren mellan Västerudden och Björkholmen.

(Se Bastionerna. Seäven Varvsmuren (den ”nya”, byggd 1830-38).

”Smedjebacken” (-backarna)

En bortsprängd backe (puckel) på Norra Smedjegatan, mellan Östra Köpmansgatan och Östra Vittusgatan, år 1948-49.
Här fanns en apparelj upp till ett hus på backkrönets västra sida.

”Spikapellegården”

Så kallades i folkmun den gamla gården i sydöstra hörnet av Styrmansgatan – Hantverkaregatan. Här verkade en gång i tiden den många ”pillemausares” gode vän, skrothandlaren ”Spika-Pelle”.
Han köpte in en del pinauler som var ”bärgade” på varvet.

Sista ägaren till gården var Hans Hasselberg som köpte den 1937. Här hade han, sedan 1920-talet, bedrivit ”Hans Hasselbergs Velociped- och Elektriska Affär”.
Gården vid Hantverkaregatan 35, som en gång var flyttat hit från Ronneby, lät Hasselberg riva 1938 för ett nytt husbygge.
———————————————-
¤¤¤¤¤

Lika lätt som det är att få ett öknamn, lika svårt är det att bli av med det. Under flera generationer har sålunda gården nummer 35 vid Hantverkaregatan trots ägarnas många gånger visade motvilja kallats för Spikapellegården, i början som ett föraktligt attribut och under senare tider som ett helt vanligt igenkänningsnamn. Hur har då detta öknamn uppkommit, och vem var Spikapelle?
Ja, i detta fall finns det givetvis inga som helst arkivarier, utan det enda man har att lita till är traditionen, och då denna, åtminstone i detta fallet, är ganska väl bevarad och dessutom styrkts genom vissa fynd under rivningsarbetet på gården, får man givetvis godtaga den. Spikapelle var sålunda en gång ägare till gården. Han var handlande till professionen, och bland annat ägde han tillstånd att inköpa kasserad spik och annat järnskrot inne på varvet, vilken spik han därpå sålde, sedan hans bodgossar på sina fristunder sorterat, rätat och putsat upp den. Denna legala upphandel på varvet var säkerligen ej av större omfattning, men den tjänade som täckmantel, när det vid ibland förekommande husundersökningar hos Spikapelle av polisen hittade kronmärkta ”pinauler”, vilkas förekomst där annars hade varit litet svårt att förklara.
Med ärligheten hos Spikapelle tycks det nämligen ha varit lite si och så, men för en del likasinnade ”pillemausare” var han en god vän och förstående uppköpare. Sitt ”skrotjärn” förvarade han i de lönnrum mellan dubbla väggar, som då och då påträffats under reparationer och rivningar, och för att handeln skulle gå bekvämt, hade han i husgrunden till ett mindre hus vid Styrmansgatan en lucka, som vid varvsstängningstiden stod öppen, och där förut avtalat tjuvgods kastades in.
I källaren under denna byggnad var en väldig smältugn med stor skorsten, och här smältes blytackor och kopparspikar, metalldelar och annat smått och gott, som köpts billigt inne på varvet för ”en och fyra”, som det kallades, och varmed menades tummen och de fyra andra fingrarna.
Och på det viset kom Spikapellegårdens namn att få en klang, som åtminstone i den gamla goda tiden inte var vidare smickrande. Vissa spår tyder på att byggnaderna flyttats hit från Ronneby.
Den stora gårdsplanen var helt kringbyggd med ekonomibyggnader. Här låg kostall, häststall, hönshus, svinhus, vedbodar och förvaringsrum, de flesta av de senare försedda med dubbla väggar, dolda luckor och andra nödvändigheter för den illegala handel, som en gång givet gården dess dåliga rykte.
Den förste ägaren till tomten nr. 1 i gamla 12:te kvarteret Rosen (Hantverkaregatan 35) var handelsmannen Hans Kock, förmodligen svåger till befallningsmannen över Blekinge, Blasius König, och broder till den förste stadskassören i Karlskrona, Mattias Kock, som år 1685 rymde sin väg efter mindre hederliga manipulationer med stadskassan.
Köpman Hans Kock åtnjöt stort anseende i Karlskrona, där han år 1703 valdes till stadsäldste. Hans änka stod år 1718 antecknad som ensam ägare till gården. Efter henne blev det en annan änka som blev gårdens ägare, nämligen fru Elsa Nericia, vars man, Johan Henrik Lagersteen, varit kommendant på Drottningskär. Byggnaden där Spikapelle hade sin smältugn med den väldiga skorstenen, revs omkring 1890. Det har varit många ägare till gården genom tiderna, men år 1883 ägdes den av vaktkonstapel Petter Karlsson, och var i familjens ägo till 1937, då den för 60 000 kronor såldes till köpmannen Hans Hasselberg som lät riva den för ett nytt husbygge 1938. Hasselberg hade sedan 1920-talet bedrivet rörelse här i 35:an med Hans Hasselbergs Velociped- och Elektriska Affär. – Men redan 1884 startade här den sedermera kända grosshandlaren August Andrén sin firma vid en ålder av endast 21 år. Han kom senare att ha sin huvudbutik på andra sidan gatan, nordvästra hörnet av Styrmansgatan och Hantverkaregatan (32). August Andrén föddes i Eringsboda 1863 och gick ur tiden den 26 juli 1938, 75 år gammal. –
Ägareförteckning
Tomt nr 1 i gamla 12: te Qvarteret Rosen, Hantverkaregatan 35
(Den s.k. ”Spikapellegården)

De första ägarna: (se ovan: ”Spikapellegården”)
Ägare efter fru Elsa Nericia:
Snickaremästare Niklas Meijer
Löjtnant Carl Henrik Carlheim-Gyllensköld
Karlskrona borgerskap 1779
Änkan Helena Berg
Handelsman Samuel Granbom
Köpman Johannes Blomström 1809
Köpman Samuel Wallman 1818
Köpman F.L. Pettersson 1835
Köpman och skräddaremästare Olof Svanlund 1842
Bryggare N. Nilsson 1851
Handlanden E.O. Edman 1852
Handl. Abraham Svensson (från Kroka) 1857
Lantbrukare J.A. Jacobsson 1862
Firma F.O. & A.W. Djurbergh 1876
Bagaremästare P.R. Djurbergh 1876 (som bodde vid Hantverkaregatan 18 och hade bageri vid Sotaregränd)
F. Kronotimmermannen Gumme Andersson och hans hustru Cajsa Lena Niklasdotter 1878
Vaktkonstapel Petter Karlsson 1883
Köpmannen Hans Hasselberg 1937 (som lät riva gården 1938)

I det nya huset har bl.a. bedrivits rörelse såsom:
Cronstedts El.
Philipssons Bilfirma
Minigolfhall
Rune von Dahns Bilfirma (tidigare Karlskrona Bilförmedling, Skomakaregatan 35)
Röda Korsets ”Kupan”
Jourbutik
Blomsterhandel m.m.
”Hundbiten” (2006)

”Sprängningen” …

… är det inofficiella namnet på ödetomterna (Dockan 10 och 11) vid Dockegatan 2 – 4.
Tomterna ägdes förr av Kronan/Varvet. Platsen kallades på 1700-talet Mäster Sheldons tomt eller Engelsmanstomten (Engelsmans tomt).
På norra delen av den gamla tomten, vid nuvarande Skomakaregatan 35, låg möllare (mjölnare) Bengt Pehrsons väderkvarn.

I hörnet Styrmansgatan – Skomakaregatan invigdes år 1870 Metodistkyrkan. (Emanuelskyrkan).

Namnet ”Sprängningen” kommer av att man sprängde bort sten här som användes vid byggandet av varvsmuren 1830 – 1838.

I början av 2000-talet planerades att bygga s.k. ”seniorboende” här och 2008 var det tänkt att här bygga bostäder för hemlösa. Dessa planer har ännu (år 2011) inte verkställts.

Stadsfarmerna i Karlskrona. Kort historik

Fram till den industriella revolutionen var självhushållning av stor betydelse för befolkningens försörjning. Både i och utanför städerna fanns kålgårdar och betesmarker som odlades av de mindre bemedlade. Möjligheterna att odla egna grödor var dock tämligen begränsade i en stad som Carlscrona som är byggd på öar. När staden grundades 1680 donerade Kungen och Kronan områden utanför det stadsplanerade området till staden. Markerna användes främst som mulbete och stadens båtsmanstorp förlades här.
Dessa områden var Wämö, Sunda (Sunna), Sillemåla och Gullbärnatorp. (Vidare erhöll staden trenne under plog liggande skiften, samt ett skogsskifte, belägna i närheten av Ronneby).
Under åren 1813-1819 pågick processer om rättigheten till dessa jordar. Borgerskapet hävdade att donationsjorden var ersättning för den jord som borgarna förlorade när de tvingades flytta från Ronneby till den på 1600-talet nybildade staden Carlscrona. De tomtägare i staden som saknade burskap hävdade dock att jorden tillhörde staden, d.v.s. alla tomtägare. Tvisten avgjordes först 1820 då kungen tilldömde staden all jord. ”Gullbärnatorp no 8” undantogs dock och tillföll borgerskapet.
Den del av donationsområdet som inte användes till gemensamt mulbete utlades vid enskiftesförättningen 1821 till 41 stycken s.k. farmer på yttre och inre Wämö.
Senare utkristalliserades tre slags stadsfarmer;
jordbruksfarmer, trädgårds-/handelsträdgårdar och villa-/bostadsfarmer.
Arrendatorn skrev ett kontrakt med staden och fick rätt att bebygga marken efter fritt val. Samtliga farmer bebyggdes och byggnader kom därmed att stå på ofri grund. Systemet har även funnits i andra svenska städer men kallats landerier eller malmgårdar.
Då innerstaden var i det närmaste fullbyggd upprättades en generalplan 1927 för farmerna. På tomterna skulle villabebyggelse uppföras. De flesta av Karlskronas stadsfarmer är därför i dag rivna eller friköpta och integrerade i villaområdena Bergåsa, Västra Mark, Lindesnäs och Björkhaga. 1990 fanns 17 anläggningar kvar varav 12 stycken var tämligen välbevarade. Byggnaderna på dessa stadsfarmer har i de flesta fallen genomgått stora förändringar. Villa Lorentzberg och Villa Vik är några av de få farmer som ännu omges av en tämligen oförändrad miljö där åkrarna ännu kan skönjas i lövskogen.
——————————————

Villa Vik. (tidigare benämning Lorentzberg A)

Intill Lorentzberg ligger Villa Vik, en f.d. stadsfarm av renodlad villakaraktär. Området här på fastlandet, mellan Sunna kanal och gamla stadsgränsen kallades ”Yttre Wämö”. På ”Inre Wämö” låg bl.a. farmerna Hvita Krog, Klinteberga och Annebo. Den tomt som Villa Vik ligger på styckades av från Lorentzberg i slutet av 1880-talet. Villa Vik byggdes efter ritningar upprättade 1888 av en okänd arkitekt (Löfgren och Paulsson?) Byggherren var grosshandlare Gustaf Ohlsson.
De första arrendatorerna:
1889-1921. Grosshandlare Gustaf Ohlsson.
(G. Ohlsson gick i konkurs 1921 och stor auktion hölls i Villa Vik)
1922-1945. Ryttmästare Richard Bäckström.
1946-1951. Bäckströms sterbhus.
1952- ? Herr Hjalmar Karlsson.

I skogen intill villan finns några uthus kvar, en mindre träbyggnad med två utedass samt en källare i murad kvadersten från 1910. En chaufförsbostad revs 1971 och en jaktstuga revs efter en brand 2001. I trädgården finns några spår av forna tiders glans, en rund rabatt övervuxen av gräs med en stenpelare i mitten, en överbyggd brunn med vitmålad fjällpanel och tälttak klätt med enkupiga
tegelpannor uppburet av gotiska spetsvalv i trä. En annan intressant detalj är en vacker halvcirkelrund stenbänk med dekor av äggstavsbård samt två bevingade lejon som yttre armstöd.
I närområdet låg tidigare även stadsfarmerna Villa Udden, byggd 1903, som revs 1967. Lugnadal, en jordbruks- och trädgårdsfarm, som revs 1961 samt
jordbruksfarmen Höganäs från början av 1800-talet, tidigare kallad Oxhagen. Siste arrendator på Höganäs var Sällskapet Länkarna.

Stadsfarmen Villa Lorentzberg. (Lorentsberg)

Hette tidigare ”Femte farmen i Oxhagen, litt A. B. eller Sunna Backe”. Den bebyggdes på 1850-talet av ölbryggaren Lorentz Humble. Farmen kom efter det att kallas Lorentzberg.
Intill ligger det båtsmanstorp, vilket omnämndes i enskifteshandlingarna.
Torpet är enligt uppgift uppfört 1780 men flyttats till platsen.
(Dessa torp förlades utanför stadsplanerat område. Under Karl XI regeringstid infördes roteringssystem i Sverige för att leja soldater till armén. Alla gårdar delades in i roten som skulle hålla en soldat eller båtsman med bostad, kläder och lön. I Blekinge och Södra Möre i Småland skulle varje hemman hålla en båtsman för marinen i Karlskrona. Torpen, som båtsmännen och deras familjer fick bo i, var mindre och mer oansenliga än övriga gårdar. Systemet med den indelta armén upphörde 1887).
Bebyggelsen omgavs av åkrar och skog. År 1888 styckades tomtens norra del av och villafarmen Villa Vik byggdes. Efter avstyckningen kallades Villa Vik för Lorentzberg A och den ursprungliga farmen Lorentzberg B. (Borde varit tvärt om)
Tillbyggnaden av tvåvåningsdelen skedde 1935. Arrendatorer:

Farmen sägs, enl. obekräftade uppgifter, någon gång (årtal okänt) arrenderats av rådman L. Petersson (gift med Mathilda Christina Humble) samt handlanden och drätselkammarens ordförande, Nils Petter Nordström Kända arrendatorer är dock följande:
1889-1896. Handlanden Gustaf Hahn.
1897-1902, Handlanden Gustaf Hahns sterbhus.
1902-1921. Borgmästaren Otto Holmdahl.
1922-1945. Änkefru Jenny Holmdahl.
1946 – (1965?) Fru Lisa Widén. (Maka till doktor Johan Widén)
Familjen Widén använde den gamla stadsfarmen som sommarställe och fälten runt husen arrenderades ut, bl.a. till Karlskronas stadsträdgårdsmästare.
Efter doktor Widéns tid användes Lorentzberg som sommarhem för pensionerade sjuksköterskor och därefter rehabilitering för äldreboendet Ekliden.
Mellan åren 1965-1969 stod Lorentzberg tomt. Dock var, den nu tyvärr rivna, trädgårdsmästarebostaden bebodd under denna tid. På berget intill fanns en liten rotunda. Pensionärerna tog över driften av Lorentzberg 1969.
Lorentzberg ägs sedan länge av Karlskrona kommun och arrenderas sedan 1990 av PRO Karlskrona.
Stadsfarmen Mossen. (Tidigare benämnd Måsen)

Denna stadsfarm var belägen strax väster om nuvarande Mariedalsområdet. Om man följer Hortenvägen upp så kan den uppmärksamme fortfarande se spår av den bakom villorna.
Jordbruksfarmen Mossen fanns redan före 1821 och omfattade då 9 tunnland och 4 kappland. (Ett tunnland= 4936 kvadratmeter. Ett kappland= 1/32 tunnland)
Efter avstyckning kom farmen att kallas Stora Mossen.
Arrendatorer: (…..före 1892 är f.n. inte kända)
1892-1896. Lantbrukaren C.R. Lundstedt
1897-1902. Handlanden Aug. Ekedahl
1903-1914. Slaktaremästare Per Svensson
1915-1917. Lantbrukare Jonne M Petersson
1917-1951. Lantbrukare Anna Mathilda Andersson (ev. fram till 1959-60 ?)
”Anna på Måsen”
Lilla Mossen (tidigare benämnd Torp).

Lilla Mossens stuga finns fortfarande kvar och man kan se den från Ronnebyvägen. Backen intill stugan är den som tidigare ledde upp till Stora Mossen.
Lilla Mossens tidiga historia är ej känd men har (före 1918(?) tillhört Mossen.
Kända arrendatorer på Lilla Mossen:
1918-1943. Stadsarbetaren Alfred Gustafsson
1944-1955. Kommunalarbetaren O. Hj. Hasselberg
1951 planerades 81 st. nya villatomter i sluttningen upp mot skogsområdet kring stadsfarmen Mossen. Längre fram i tiden, 1963, diskuterades huruvida den gamla farmen var en lämplig plats för den nya stadsträdgården, som emellertid kom att förläggas till Vedeby. Stora Mossens byggnader revs på senvintern 1963.

Villa Udden
Villa Udden byggdes 1903-04, stadsäga 161. Del av farmen Lugnadal. Litt. A.A.
Arrendatorer;
1905-1909. F.d. kamreraren C F Lindberg
1910-1913. Kapten G E Bergman
1914 Grosshandlare Gustaf Ohlsson
1914-1917. Konsulent Paul Arnoldsson
1918-1930. Fru Augusta Friberg
1931-1945. Löjtnant Erik Friberg
1946- Kommendörkapten Erik Friberg
(samme Friberg. Familjen Friberg ägde huset tills arrendet sades upp omkring 1965 och staden löste in byggnaden. Siste hyresgästen var en
musikklubb)
Under 1950 och början av 1960-talet hyrdes Villa Udden av major Sture Lindberg med familj. Villa Udden revs 1967. Den karakteristiska höga granen på Uddens tomt syns fortfarande vida omkring. Grindarna till Villa Uddens område fanns kvar i många år. De fanns vid utkanten av motellets parkering, strax nedanför backen.

Övriga farmer
På Inre Wämö: Gräsvik, Bergåsa, Rostad, Annebo (Yttre Brunn), Klinteberga (tidigare Wallen) och Hvita Krog.
På Yttre Wämö (fastlandet mellan Sunna kanal och gamla stadsgränsen): Vega, Lilla Sunna, Sunna, Eksund, Sunnadal, Villa Marieberg, Nyhem, Rosenborg, Bokeliden 1, Bokeliden 2, Rosta (ej att förväxla med Rostad, som i dag är integrerad med Västra Mark och har adress Rostavägen, som rätteligen borde hetat Rostadvägen), Gullaberg, Mariebergs Handelsträdgård, Tomtebo, Fridhem, Björkhaga, Torpet, Ekebo, Mariedal, Casa-Nova, Skönstavik, Ekeberg, Hedvigsdal, Wendska farmen, Intaget och Gullberna m. fl. samt tidigare nämnda
Stora Mossen (f.d. Måsen), Lilla Mossen (f.d. Torp), Höganäs (f.d. Oxhagen), Lugnadal, Villa Udden, Villa Vik och Lorentzberg.

Äldre namn på stadsfarmerna (1820-talet): Första – Fjärde Farmen, Wendtens Livstids Farm, Wendtens Norra Farm, Röda Leds Farmen och Trädgårdsfarmen Röda Leds Trädgård. Första Farmen i Intaget, Andra Farmen i Intaget (åker i Wästra Gärdet).
Första – Tionde Farmen i Trekanten, Gröna Leds Farmen, Första Farmen i Oxhagen (Gröna-ledstorpet), Andra och Tredje Farmen i Oxhagen.
Fjärde Farmen i Oxhagen eller Holmbergs (Intaget).
Femte Farmen i Oxhagen eller Sunna Backe (Båtmanstorpet).
Övre Mark samt Högholmen och Myrholmen på Danmarksfjärden.
Vidare nämns – Gatan vid Sunna Äng och Hvita Krogs Kärren (Oscarsvärn).

Lugnadal. Jordbruks- och trädgårdsfarm. Litt. A.A.
Arrendatorer;
1883-1905. Länsträdgårdsmästare J P Ohlsson
1906-1943. Herr Sten Ohlsson (J P Ohlssons son)
Efter Sten Ohlssons död 1943 köpte staden byggnader och drivhus för 12800 kr. och 1944-1947 arrenderades Lugnadal ut till trädgårdsmästare Hugo Johansson.
Fr.o.m. 1945 uthyrdes lägenheter (nödbostäder) på Lugnadal. Byggnaderna försvann successivt. Huvudbyggnaden revs 1961 i samband med byggandet av IC-anläggningen (Motellet vid Ronnebyvägen).

Höganäs. Jordbruksfarm. Tidigare benämning Oxhagen. Litt Y och Z.
Fanns redan före 1821 och omfattade då 34 tunnland och 4 kappland.
Arrendatorer;
1883-1893. Rektor C A Nerman
1894-1919. Fabrikör E Schollin
(Ernst Schollin hade garveri på Pantarholmen. Han var farfar till
skådespelerskan Christina Schollin)
1919-1926. E Schollins sterbhus, konsulinnan Louise Schollin (litt. Z t o m 1930)
1927-1942. Adrian Svensson (litt. Y) *
1931-1943. Fru Nina Hoffman, Rami-magasinet. (litt. Z)
1944-1947. Adrian Svensson (litt. Z) *
1945 Köpman Alf Scholin (Schollin?) Huvudbyggnad o garage, Höganäs.
1946-1947. Köpman Sigge Sandberg (* nu verkar Y och Z höra ihop)
1948-1955. IOGT och SGU
Den äldre byggnaden på tomten nyttjades som uthyrningslägenheter under många år. Siste arrendator på Höganäs var Sällskapet Länkarna.
En Karlskrona-spårvagn, ”motorvagn nr 5”, stod uppställd här under ett antal år. Spårvagnstrafiken i Karlskrona lades ner 1949. 1950 hamnade spårvagnen här och nyttjades först av IOGT och sedan av Länkarna. Den skrotades 1960.
Namnet Höganäs började användas 1903, alltså under fabrikör Schollins tid.
1933 planerades en del av farmen Höganäs för kolonilotter men därav blev intet.
Farmen Höganäs´ byggnader jämnades med marken i juni 1965.

ÖVRIGT om de gamla stadsfarmerna.
När Mariebergsområdet började bebyggas 1951 revs Villa Marieberg, Mariebergs Handelsträdgård, Villa Nyhem, Villa Rosenborg och Bokeliden 1. Tillkomsten av Eklidens ålderdomshem (inflyttningsklart 1952) innebar att farmen Casa-Nova försvann.
Några år senare byggdes Gullabergsområdet och då skattade Villa Rosta och Gullaberg åt förgängelsen. Det var omkring 1955.
Byggandet av den s.k. Wämöhallen, i början av 1960-talet, innebar att Klinteberga handelsträdgård (f.d. Wallen) försvann. Klintebergas trevliga gröna boningshus stod dock kvar ännu några år. Det revs efter 1969 då nya infartsleden började byggas. Infartsleden innebar också att Villa Vega revs.

Den nya IC-anläggningen vid Ronnebyvägen (Motellet) innebar att farmen Lugnadal fick stryka med. Lugnadals boningshus revs 1961.
Villa Ekebo sprängdes i luften efter att ha använts som förrådshus när Kungsmarken byggdes. Ekebo försvann omkring 1966. Villa Udden revs 1967.

Villa Fridhem och Villa Tomtebo revs i början av 1980-talet. Fridhem efter en tids förfall och Tomtebo efter en brand.
Villa Annebo med sitt karakteristiska spetsiga sadeltak revs omkring 1990 och ersattes av ett flerbostadshus.
Källor:
Länsstyrelsen i Blekinge län
Blekinge Museum
Lantmäterikontoret
Blekinge Läns Tidning
Stig Larssons arkiv
Sammanställt av Ingemar Fredriksson 2003.

Området på fastlandet norr om Sunna kanal fram till Carlscronas gamla stadsgräns, som gick mellan Gullberna och Rosenholm, kallades förr ”Yttre Wämö”.
”Inre Wämö” (den egentliga Wämön) var området (Hästö undantaget) mellan Sunna kanal och sundet i söder mellan Wämö och Pantarholmen, nuvarande Tullparken.

Stadskyrkogården.

(Se Hedvig Eleonoras Kyrka)

I augusti 1856 stod den äldsta delen av Vämökyrkogården klar att invigas.

Stadsporten (Landbroporten)

… som förr i tiden måste passeras för att komma över träbroarna in eller ut ur staden, byggdes 1731 i Landbrogatans dåvarande norra ände vid Vittusgatan.
Porten byggdes som en äreport för Fredrik I som dock inte anlände till staden vid detta tillfälle. Porten fick stå kvar som en stadsport tills den revs 1818.
Men en ny stadsport byggdes på samma plats.

– En stenbro, ”Nya Landbron”, stod färdig 1839 norr om Hoglands Park. Gamla träbron mellan Pottholmen och Brittas berg stängdes då av men revs inte förrän 1848. Stadsporten vid gamla träbron revs på 1860-talet. En kopia av porten finns som entré till Wämöparken.

(Se även Landbroarna)

Stadsporten med Corps de Garde (vaktstuga) till vänster. Porten revs omkring 1860.
Teckning av Jonas Wisén, 1810.

Stakholmsgränd.

En försvunnen gränd (-gata) som förr gick i syd-nordlig riktning på Lilla Björkholmen*, mellan Gasverksgatan till Borgmästarefjärden, ungefär mellan nuvarande Idrotts- och Östersjöhallen.
Stakholmsgränd anslöt i norr till Björkholmskajen då denna stod färdigutfylld år 1914.

(Se även Koppehuset)

Stockholmsbron (Stockholmsbryggan eller Stora ångbåtsbryggan)

kallades en brygga vid Skeppsbron, intill Palanderska gården, där Stockholmsbåtarna förr ankom och avgick. Bryggan revs 1937 och kajen, som gjorde en invikning här, fylldes ut.

Stora Landsvägen,

stadens första in- o utfartsväg, byggdes 1681-82 och gick från Sunna, över Wämö till Oxbacken* (nuvarande Tullskolan). Därifrån fortsatte vägen över fem träbroar mellan Tullholmen, Pantarholmen, Ormeskär* och Ekeskär* fram till Brogatan* (Landbrogatan) på Trossö.
På fastlandet, från Sunda (Sunna) byggdes en västlig och en östlig anslutning till Kustvägen. Ansvarig för byggandet av vägar och broar var fortifikationskapten Carl Magnus Stuart.

(Se Gröna Led, Röda Led och Östra-Västra vägen)
(Se även Blå Port)

Straff-Pålen, – Spöpålen – …

… fanns på Stortorget omedelbart norr om Tyska kyrkan. Där verkställdes spöstraff.
I spöpålens topp fanns en kopparfigur (”Kopparmatte”), en man med ett spöknippe i handen. Här intill ställdes även galgen upp vid offentliga avrättningar, men avrättningsplatsen flyttades tidigt ut till Galgbacken (Galgamarken) på Wämö.
Spöpålen utanför Tyska Kyrkans norra ingång.
Kyrkans pelarportik byggdes först på 1860-talet.
(Detalj ur Elias Martins akvarell över Stora Torg 1780)

(Se även Kanonerna på Stora Torg)

”Strübingska huset” (från början kallat Rambergska huset)

1700-talshus (vid nuvarande Östra Vittusgatan 3) intill där Vitus Anderssons gamla stuga en gång låg.
Huset byggdes i början av 1750-talet av Vitus Anderssons sondotterdotter Elisabet Holtz och hennes man, kaptenlöjtnant Olof Ramberg. 1766 övertar amiral Carl Tersmeden huset. Han bodde här till 1774 då han säljer det till advokatfiskal M. F. Strübing som bygger om och till huset 1786-87 och säljer det 1789 till Kronan (Staten). Samma år fick huset fungera som sjukförläggning för de drabbade av rötfebern, den s.k. Karlskronafebern, som rasade i staden 1788-1790.
Vid den stora stadsbranden 1790 klarar sig huset från att brännas ner, men staden rådhus, som låg i sydvästra hörnet av (Norra) Kungsgatan och Ronnebygatan, blev lågornas rov. Kronan upplät då det ”Strübingska huset” som rådhus.
1801 byter kommerserådet Jonas Krooks änka, Vendla Sofia, född Phylgardt, till sig huset mot hennes stora hus vid Landbrogatan 7.
Kronan fick därmed ett nytt Amirals- och Kungshus.

Från 1836 bedrevs en trivialskola i ”Strübingska huset”. Denna avlöstes 1858-59 av ett elementarläroverk. Rektor för skolan var då Carl Andreas Benedictus Rääf.

(Se ”Rävabacken”)

Större gatan, (även Brogatan*), kallades gång i tiden nuvarande Landbrogatan.

Innan rådhuset på Stortorget var byggt ingick nuvarande Rådhusgatan som en del av Landbrogatan. (Rådhuset stod klart 1798 men Rådhusgatan blev inte ett officiellt namn förrän i slutet av 1870-talet)

Sunda (Sunde)

var det gamla namnet för Sunna. Kronohemmanet Sunda låg på det område som i dag kallas Lindesnäs. Här anlades i slutet av 1600-talet ett tegelbruk av kaptenen Thomas Gee.
Efter Karlskronas grundande innehade kaptenen vid amiralitetet, Thomas Gee, kronohemmanet Sunda (även stavat Sunde) som var beläget vid nuvarande Lindesnäs. Sunda var det gamla namnet för Sunna. Thomas Gee byggde upp Sunda gård samt kultiverade marken till åker, äng och gärdesgårdar. Han anlade också ett tegelbruk som amiralitetet och staden fick stor nytta av eftersom det inte fanns något annat tegelbruk i närheten och fraktkostnader för tegel från annat håll var stora. Thomas Gee föddes 1641. Han, liksom övriga officerare som kom till den nya staden Carlscrona (som t.ex. kaptenen och handlaren Peter Jung som gav namn åt ”Petter Jungs vik” på Trossös sydvästra sida), fick bedriva handel i staden utan att inneha burskap.

Ett gammalt domstolsprotokoll visar hur borgarna kunde roa sig då staden var ung.
Kapten Thomas Gee och Thore Christophers (vid denna tid stadens främste köpman), hade den 6 maj 1690, antagligen vid något festligt tillfälle ute på Saltö Utvärdshus, slagit vad att om Gee inom en tid av 24 timmar skulle kunna skjuta 400 skott med två en- eller ¾-pundiga kanoner, skulle han av Christophers erhålla 400 dlr smt. (Daler silvermynt). Misslyckades kaptenen skulle han till Thore betala 100 dlr smt. Skjutningen skulle äga rum före maj månads utgång.
Gee tog saken på fullt allvar, förde ut kanonerna jämte tillhörig ammunition till Saltö och var redo att bränna av. Men Thore Christophers infann sig inte och skjutningen inställdes.
Thomas Gee drog saken till kämnärsrätten (första instans vid de allmänna domstolarna), som dömde Christophers att utbetala vadsumman till Gee, men rådstuverätten (andra instans), dit Thore Christophers vädjade, upphävde kämnärsrättens utslag och fritog honom från skyldigheten att betala. Thomas Gee avled 1696 och begravdes i Lösens kyrka.

Då kung Carl XI och Kronan skulle donera mark för mulbete, kålodling och för byggande av båtmanstorp utanför tättbebyggt område kom bl.a. Saltö på tal. Saltö, som då tillhörde Nättraby socken, ägdes av amiralgeneral Hans Wachtmeister. Men då Wachtmeister vägrade avstå Saltö bestämde Carl XI den 16 mars 1696 i stället att Sunda, jämte flera hemman, skulle doneras till Carlscrona stad. Staden måste emellertid lösa in tegelbruket men det drevs troligen fortfarande därefter av Thomas Gee´s änka, Maria Gee. Hon begärde ett par år efter makens död i en underdånig ansökan, att ”för tegelbrukets fortsättande”, få en del av området undantaget, eller rätten till sommarbete för 12 kor. Hon skriver i sin ansökan att området för det begärda mulbetet består av en särskild udde på gården och beläget utan intrång på allmänna byalags betesmarker. (Viken vid nuvarande Sunna båtuppläggningsplats gick vid denna tid längre in på Sunda gårds norra sida). Anhållan beviljades av K. M: t, dock skulle hon betala en viss årlig arrendeavgift. Denna förmån ägde änkan Maria Gee ännu 1716.
Då erbjöd hon sig emellertid att till staden, mot 500 dlr smt, avträda ”sin gård Sunda med därtill liggande tegelbruk”. Men stadens 24 äldste, som var inkallade till magistraten för att höras i saken, var icke alls villiga att betala summan, i synnerhet som staden ägde jorden samt att tegelbruket med tillhörande hus var alldeles förfallet. Dessutom stod hon i skuld för resterande arrendeavgift med 113 dlr 16 öre smt. Hur det hela slutade har jag inte lyckats få klarhet i.

Sundsmaren / -maden.

Så hette sundet som en gång i tiden skilde Trossö och Stora Björkholmen. Mitt i norra delen av sundet låg Lilla Björkholmen*. Två träbroar i Hantverkaregatans förlängning via Lilla Björkholmen ledde till Stora Björkholmen.

Sundet stängdes av med två vallar i mitten av 1700-talet då dockorna skulle byggas på varvet. En vall lades över nuvarande Chapmansplans södra sida där varvsmuren nu går och en mellan Västerudden och södra Björkholmen. Vattnet mellan vallarna pumpades ut med hjälp av den stora väderkvarn som stod på södra Björkholmen. Därefter kunde man börja spränga ur dockorna. Av de planerade cirka 40 dockorna blev det endast 5 stycken, de så kallade ”Femfingerdockorna”.

En stenbro mellan Lilla och Stora Björkholmen, med två valv för vattengenomströmningen, stod färdigbyggd 1853. Den gamla bron, som nu kallas ”Björkholmsbacken” och som många kallar apparelj, kan ni se än idag. Här anslöt Hantverkaregatan till Wachtmeistersgatan.
Ovanför backen stod mellan åren 1800 -1909 Amiralitetsförsamlingens klockstapel.

Chapmansplan var helt utfylld på 1860-talet.

Den sista kvarvarande delen av ”Björkholmskana(u)len”* gick längs Björkholmens nordöstra strand norr om Gasverksgatan. Den började fyllas ut 1909 och blev Björkholmsplan.

Björkholmskajen som börjat fyllas ut samtidigt stod färdig 1914. Trafik fram till Ekholmsbron skedde fram till dess via Pukesgatan och över utfyllnad av ”Lillaholmsundet”.

(Se Lilla Holm)

”Sveas hörna”, (ett begrepp i Karlskrona).

Hörnet Amiralitetstorget 23 – Amiralitetsgatan 2. Hörnet har fått sitt namn efter f.d. Foto- Radio- Tobaksaffären SVEA. Kanske man tog namnet Svea efter en loge som fanns i Godtemplareorden som ägde huset. Huset hade byggts upp efter stadsbranden 1790.
Ägare till SVEA var under många år Wilhelm ”Wille” Ottosson, men affären hade startats av en herr Nikolausson år 1909, under namnet ”Cigarr & Tidningsaffären SVEA”, på Borgmästaregatan 6.
Gamla ”Sveahuset” revs 1956, men ”SVEA” finns fortfarande kvar (i nya hörnhuset) men är nu en jourbutik.

Andra kända hörnor i stau´n är ”Krooks Hörna” och ”De Blindas Hörna”.

Sydöstran
socialdemokratisk sexdagarstidning utgiven i Karlskrona, grundad 1903 som Blekinge Folkblad, 1921–73 med namnet Sydöstra Sveriges Dagblad. Aktiemajoriteten i S. innehas sedan 1995 av Arbetarrörelsens tidningsstiftelse i Blekinge. Upplaga: 18 000 ex. (1998). NE

”Synvillan”

Så kallade man Folke Thörns disponentvilla från 1874 vid Tyska Bryggaregården.
Villan, som var ritad av domkyrkoarkitekt Helgo Zettervall, revs 1965.
Den låg vid Blåportsgatan där Sydostpressarna finns idag.
Det enda som idag (2011) minner om att det funnits en tomt här är de gamla grindstolparna nere vid Blåportsgatan.

(Se Tyska Bryggaregården)

SÖDERGRENAGÅRDEN I KARLSKRONA.

”Södergrenagården” hör intimt samman med det främsta namnet i Karlskrona stads köpmannahistoria, Thore Christophers, som tvångsförflyttades till örlogsstaden från Ronneby under 1680-talet, troligen 1684. Säkerligen var detta hans från Ronneby flyttade gård, och antagligen bodde han här under sina första karlskronaår. Gården kom senare att kallas Södergrenagården efter en av ägarna, sjökaptenen Petter Södergren, om vilken man inte vet mera än att han fått gården genom gifte (?) och på sin tid varit mycket rik och bland annat varit ensam ägare till hela Gotska Sandön.
– Denna uppgift är troligen fel. Däremot har en av hans söner, värdshusvärden Sven Södergren, varit ägare till en fjärdedel i Gotska Sandön åren 1838-40 – (anm. I. F.)
Petter Södergren saknade ena armen och hade sitt ansikte prytt med ett stort helskägg. Innan gården fick sitt namn efter denne sjöbuss, kallades den för Blomstedtska gården, under vilket namn den ännu så sent som på 1880-talet nämns i handlingarna. Blomstedtska namnet i sin tur hade den fått efter justitarien vid amiralitetet, högvälborne Gustaf Carl Blomstedt, som under senare hälften av 1700-talet var gårdens ägare. .
Sista ägaren, innan huset vid Drottninggatan 50 revs 1937, hette Eric Hasselberg.

——————————————————————————————————-
I januari 2002 överlämnade konstnären Julius Kronbergs barnbarn Esbjörn och Ulf J Kronberg en minnesplakett över sin farfar till Karlskrona kommun. Plaketten som utförts av poträttmedaljören Ernst Nordin monterades upp på fastigheten Drottninggatan 50, på den plats som det gamla trähuset (”Södergrenagården”) stått, i vilket konstnären Julius Kronberg växte upp. Huset som Julius och hans mor, Augusta Fredrika, flyttade till låg på tomt nr. 4 i gamla 4:de Qvarteret (Lindblad) i Carlskrona.
– Källor som säger att Julius Kronberg föddes här på Drottninggatan 50 är fel – (anm. I. F.)
– Julius Kronberg föddes 1850 på Fortifikationsgatan i Karlskrona. Efter faderns död flyttade modern med sin unge son till Drottninggatan 50 i Kalvhagen
– Blivande konstnären Julius Kronberg flyttade till Stockholm 1863. En enda gång efter sin resa till Stockholm besökte han sin hemstad. Det var 1869.
—————————-
– Kronberg, Johan Julius Ferdinand, målare (1850-1921). Han studerade vid Konstakademin i Stockholm 1864 -70 och som dess stipendiat från 1873 i Paris (tre mån.), Düsseldorf, Kassel och München. Han påverkades starkt av gamla mästare; i München tillkommo intryck av Makarats kolorism. Kronbergs brådmogna ”Jaktnymf och fauner” (1875) väckte i Stockholm stor sensation. ”Våren” målades 1876, dess sidostycken ”Sommar” och ”Höst” 1881 i Rom, där Kronberg vistades 1877-89. I Rom tillkommo ytterligare ”Kleopatras död”, ”David och Saul”, ”Drottningen av Saba”. Efter sin hemflyttning till Stockholm utförde han en serie plafondmålningar för slottets västra trapphus, flera dekorativa målningar i Hallwylska palatset, valvmålningar i Adolf Fredriks kyrka, takmålning och proscenium i Dramatiska teatern (1908), även porträtt (prof. Hamberg, Oscar Ekman, Olof Wijk), landskap, småskulpturer. Kronberg tjänstgjorde som ord. prof. vid Konsthögskolan 1895-98), höll sig utanför brytningarna inom konstvärlden, levde isolerad men i oavlåtligt arbete. Hans ungdoms sjudande blodfulla kolorism övergick med åren till en måttfull linjekonst, som visade beröringspunkter med moderna engelska målare, på samma gång som intryck av Tiepolo äro uppenbara i hans senare dekorativa verk.
Kronbergs ateljé med en mängd studier, skisser och efterlämnade verk donerades av grevinnan W. von Hallwyl till Skansen och flyttades dit 1922. — Nordisk Familjebok.

”Tallet” …

… kallades en plats som låg på en kulle intill nuvarande Wämöskolan. Området kallades även Skogsparken och här fanns i slutet av 1800-talet servering i paviljongen ”Villan”.

Många tog ångbåten ”Gustaf” från Tallebryggan på norra Trossö, till en brygga intill Blåportsgatan vid Borgmästareviken och promenerade därifrån upp till serveringen.

(OBS! Borgmästareviken skall inte förväxlas med Borgmästarefjärden. Se Blå Port)

”Teaterladan”

Enligt kungligt önskemål börjar ett av örlogsvarvets gamla materialmagasin från cirka 1730 att byggas om år 1785 för att inrättas till teater.

Det stora magasinet låg i sydöstra hörnet av Skepparegatan – Varvsgatan.

Det var överamiral C. A. Ehrensvärd och galjonsbildhuggare Johan Törnström som dekorerade magasinet som ett grekiskt tempel.

Teaterladan stod klar 1787 då Gustaf III skulle komma på besök den 24 oktober.

Teatern ägdes av Kronan och administrerades av varvschefen. Den förvärvades först 1878 av staden som lät riva den för att bygga en ny modern teater.

Rekonstruktion av Kronans gamla teaterlada på Västerudden (Rune Hillbom)

—– ¤¤¤¤¤ —–

På den gamla Teaterladans plats bygges en ny stor teaterbyggnad. Se konturerna av den nya teatern på bilden ovan.

Den hade ritats av August Strehlenert och invigdes den 2 oktober 1880.

Rivningen av denna fina byggnad påbörjades fredagen den 18 februari 1972.

Teaterplan …

… kallade man den invikning vid Teatergatan (sedan länge borta) i kvarteret Drottninghall på Västerudden. Här, på Teatergatan 14, bodde galjonsbildhuggare Johan Törnström från omkring 1785 till 1810.

I ett hus strax intill, Teatergatan 8, fanns en ovanlig detalj. Under en lucka i golvet fanns en brunn med friskt vatten som man kunde ta upp direkt i köket.

Del av Västerudden med Teatergatan.

(Se även Petter Nilsabacken)

Timmermansgatan.

En sedan länge försvunnen gata på Västerudden. Den gick alldeles utanför varvsområdet mellan Amiralitetsslätten och Baggesgatan. Den var den civila stadens sydligaste gata.
Härifrån hade skeppsbyggmästare och varvschefen Fredric Henric af Chapman en egen ingång till varvet och örlogshamnen, den så kallade ”Chapmansporten”.

(Se även Gröna Gången, Korvtorget och af Chapman)

Tre Kronors Backe.

Nere i backen mellan Stortorget och Borgmästaregatan låg på 1700-talet krogen
”Tre Kronor” och allmänt kallades backen därför Tre Kronors Backe.
Kvarteret Bonde gick då 20 – 25 meter längre norr ut och krogen låg ungefär mitt ute i backen vid nuvarande Ristorgstrappans översta trappsteg.

Krogen inköptes 1761 av kyrkoherde Klas Didrik Wiebe till bostad. Hans änka överlät huset till Tyska församlingen och det var deras kyrkoherdebostad fram till 1790 då huset brann ner.
Efter branden 1790 drogs kvarter Bonde ´s norra del in cirka 20 meter och backen kom senare att kallas Ristorgsbacken. I hörnet till Borgmästaregatan har det funnits Schollins Läderhandel och Rak- & Frisörsalong. Innan ett nytt stadsbibliotek stod klart här 1959 låg här bland annat Hotell Allas och Mjölkbaren. Sist, innan huset revs, fanns här tygaffären ”Stuvbiten”.
Fotnot:
– Gamla 11: te kvarteret Bonde omfattade fram till 1923, förutom nuvarande kvarter Bonde, även kvarteren Rådmannen, af Klint, von Löwen och Borgmästaren.

– Arbetet på en ”spansk trappa” vid Ristorgsbacken påbörjades i mars månad år 2011.
Invigningen som var planerad till ”Lövmarknadsdagen” blev försenad och invigningen skedde först den 29 juli. Officiella namnet är Ristorgstrappan.

(Se även Ubåten)

”Tre Remmare” …

… var en krog och vinkällare på ”Kopmans backe” * (Norra Kungsgatan 7), som en tid på 1700-talet drevs av Joachim Neuendorff d.ä.

Trossögården …

… var namnet på Vitus Anderssons gamla gård som låg vid nuvarande Östra Vittusgatan.
Gården kallades även Trossö by.

———————————-

Trossögården är nu ett namn på en förskola daghem) vid Gamla Skeppsbrogatan. Den låg tidigare på Östra Köpmansgatan.

Trädgårdsgatan.

Efter utfyllnad av östra sidan av Sundsmaren* (sundet mellan Trossö och Lilla Björkholmen), anlades en gata väster om rådman Lunds gård. Den gick norr ut från Hantverkaregatan fram till Borgmästarefjärden. Björkholmskajen var då inte anlagd.
Trädgårdsgatan försvann då gasverket en gång i tiden byggde ut sitt område åt öster.

Gasverket från 1867 lades ner 1966. En ny gata anlades 1985 som en förlängning av Dockegatan, ungefär med samma sträckning som gamla Trädgårdsgatan.

Tullholmen (senare även kallad Epidemiholmen) intill sydvästra Wämö.

(Se Nordstjernan).

Tunnbindaregården
Tomtägareförteckning med inslag kortfattad historik fram till 1931.
Det lär ha funnits över 25 stycken tunnbindaremästaregårdar, men detta handlar om gamla tomt nr. 21 i 3:dje Qvarteret Stuart. (Sedan 1923 kvarter Palander i Kalvhagen, Karlskrona)
Gården är från 1700-talet, men det var först omkring 1835 som tunnbinderi startades här på
Gamla Skeppsbrogatan 4 – Thore Christoffers gränd (-gatan) 1 – 3.
1. Förste ägaren till gården var båtkarlen Olof Månsson, som troligen lät uppföra det egentliga boningshusets nedre våning. Köket med det stora spiskomplexet var inrymt i en tillbyggd flygel, och i gårdshuset var plats för den ko och de grisar, som hörde till även stadshemmet under dessa självhushållets dagar på 1700-talet.
2. Efter skeppare Månsson blev skomakaremästare Jonas Thelander gårdens ägare, och efter honom innehades den av hans änka, som drev rörelsen till sin död. Förmodligen är det under den thelanderska ägaretiden, som den lilla längan åt norr med fasad åt gränden, byggdes till som verkstad.
3. År 1785 fick bokbindaremästaren Sal. Wahlman lagfart på gården, och skomakareverkstaden förvandlades utan större svårighet till ett bokbinderi.
4. Endast sex år därefter (1791) inköptes gården av traktören Johannes Frigren. Han öppnade givetvis krogrörelse i den tidigare verkstaden, och då han att döma av resandes uppgifter även hyrde ut rum till logerande, ligger det nära till hands att antaga, att det var han, som försåg huset med den lilla loftsvåningen, till vilken en trappa ledde från förstugan.(Det sägs att krog bedrevs även här uppe).
5. Därefter öppnade köpmannen Sven Johan Corneér handelsbod i den gamla verkstaden/krogen. Efter hans död drev änkan Johanna rörelsen till 1806.
6. Därefter kom handelsmannen Johan Häger som hade gården till 1811.
7. En kort tid hade åkaren Jan Månsson gården.
8. År 1825 övertog kofferdivarvssågaren Åke Nilsson, och därefter
9. Köpmannen Anton Wilhelm Kindgren, född 1790 (sonson till Andreas (Anders) Kindgren, som drev det bageri vid Amiralitetsgatan som sedermera blev Alfred Johanssons bageri)
10. Nästa ägare blir köpman Gustaf Adolf Kindgren, bror till Anton Wilhelm.
11. Omkr. 1835-36 (lagfart 1837) köpte tunnbindaremästaren Lars Lundgren gården och inredde här sin tunnbinderiverkstad.
(För att täta tunnor använde man säv, vilken man skördade från stränderna av Lyckebyån. Till tunneband användes pilträd. Pilplantering hade Lundgren ute vid Gräsvik (?) och Västra Mark). Efter Lars Lundgrens död 1848, sålde änkan gården och verkstaden till:
12. Tunnbindaremästaren Johan Wilhelm Elmblad. Han hade redan 1834 kommit i tunnbindarelära hos dåvarande bisittaren i tunnbindareämbetet, Olof Svensson, som hade sin verkstad vid Ostermans gränd 20. År 1842 hade Elmblad öppnat en egen verkstad vid Arvid Nilssons gränd 17, vilken han då inköpt. Han dog 1902.
13. Rörelsen övertogs av hans brorson, tunnbindaremästare Otto Wilhelm Elmblad, död 1918.
14. Då tog hans äldste son, Manfred Elmblad över, som vid sin död 1931 var den siste tunnbindaremästaren i Karlskrona.
INGEMAR FREDRIKSSONS ARKIV. 2011.

Fotnot: Tunnbinderi, yrkesmässig tillverkning av tunnor, varvid kärlets sidor först fogas samman av stavar med stöd av särskilda resband, varefter bottnarna sätts in, till skillnad från laggning, då stavarna anbringas runt bottnen. Tunnor, som före 1900-talet var den viktigaste förpackningen till större kvantiteter lösgods, inte bara av våta varor, är kända sedan vår tideräknings början, och tunnbinderi bedrevs som stadshantverk under skråtiden. Senare har industriell produktion förekommit, framför allt av stav och bottnar som halvfabrikat.
(Nationalencyklopedin)

Tyska Bryggaregården. (TBG)

Philip Hinric Kraan var en tysk bryggare med titeln Kunglig Amiralitetsmältare. Han fick den 11 september 1693 tillstånd att överta gamla skeppsbyggmästarebostället söder om gamla örlogsvarvet på Wämö. Här kom så Tyska Bryggargården att växa fram i olika etapper. Bryggaregården var sedan i oavbruten verksamhet tills den siste ägaren, Prippskoncernen, lade ner bryggeriet 1972-73.

(Se även Synvillan)

Tyska Kyrkan (Heliga Trefaldighets Kyrka eller Trefaldighetskyrkan)

Grundstenen lades den 3 juni 1697 av amiralgeneral Hans Wachtmeister.
(Stadens grundare, Kung Carl XI, hade avlidet den 5 april)

Den 27 juni 1709 invigdes kyrkan trots att den inte var helt färdigställd.
Vid stadsbranden 1790 brann kyrkan ner. Endast väggarna som var uppmurade av sten stod kvar. Kyrkan byggdes upp igen och återinvigdes 1802 och döptes då om till
Fredrika Dorothea Wilhelminas Kyrka* efter dåvarande kungen Gustav IV Adolfs gemål.

Klocktornet (kampanil) från 1752, som stod intill kyrkan, byggdes också upp igen.
På 1860-talet, då man byggt den fina portiken på kyrkans norra sida, revs klocktornet. Man ansåg att den skymde den fina portiken.

———————————————

UPPDATERING.

Nytt koppartak lades på kupolen år 2008 och renovering av fasaderna fortsatte 2009-11.
Den 27 juni 2009 invigdes en turistinformation, ”Besökscentrum för världsarvet”, i kyrkan.

”U-båten”.

1939-40 ersattes en mindre s.k. pissoar på Ristorgsbacken* med en modernare offentlig toalett. Den låg under jord med trappor ner och kallades i folkmun för ”U-båten”. Nedgång på östra sidan för Herrar och på västra sidan för Damer. Damerna som satt bakom luckorna och tog emot avgiften kallades allmänt för ”Karl-dass-furstinnan” respektive ”Lorthus-blomman”.
Efter att en tid varit stängd, revs ”U-båten” (fylldes igen) den 15 augusti 1997.

– Det går en historia om att när revykungen Karl Gerhard skulle till Konserthusteatern var han tvungen att besöka U-båten.
”Karldassfurstinnan” i luckan kände igen honom och frågade:
– Är det inte Karl Gerhard?
– Ja det är det,- svarade han.
– Då bjuder jag,- sa damen i luckan.

(”U-båten” saknas av många som var med på den tiden då den fanns. Men kanske inte lika mycket som de saknar ”Gamla Teatern” på Västerudden och Saluhallen på Fisktorget)

En annan känd ubåt i Karlskrona är U 137.

Sent på kvällen tisdagen den 27 oktober 1981 gick en sovjetisk ubåt, U 137, på grund i Karlskrona skärgård. Ubåten hade gått in i Gåsefjärden på svenskt militärt skyddsområde. (Enligt uppgift hette ubåten egentligen ”S 363”)
Trots skärgårdsbefolkningens rapportering om vrålande motorer då U-båten försökte köra loss, ”upptäcktes” den först på morgonen den 28:de.

Varvsmuren.
”Nya” varvsmuren mellan Västerudden och Björkholmen byggdes mellan 1830 – 1838.
Den cirka fem meter höga muren i sten ersatte ett gammalt träplank.

En liten del av muren revs på 1980-talet då en ny port öppnades upp vid Chapmansplan.
I slutet av 1900-talet, då varvsområdet utökades på Västerudden, revs cirka 250 meter av muren. Här byggdes också en ny in-/utfart, Port Väster Udd, som ersatte 17:s Port.

— Varvsmuren byggdes inte av några ryska eller andra krigsfångar som många tror. Det var en helt annan mur. (Se Slutningsmuren) —

Vattenborgen vid Stortorget, (som liknar en fornborg) …

… är ursprungligen ett vattentorn som ritades av överstelöjtnant Fredric Wilhelm G.C. Leijonancker och stod färdigt 1862. Det invigdes på senhösten 1863.
Vatten pumpades med ångmaskin i järnrör från Lyckeby. Vattenverket var landets tredje och drevs av Mekaniska departementet på örlogsvarvet fram till 1899 då staden övertog det.
För att öka trycket i vattenledningarna hade man år 1897 fått bygga en stor vattenreservoar på Bryggareberget på Wämö. Det var i drift till 1939 då det ersattes av ett nytt vattentorn som stod klart på Bryggareberget.
Det högsta av de träd som tidigare skymde vattenborgen vid Stortorget var en Sibirisk alm. Den var sällsynt och det fanns då endast ett tjugotal exemplar i Sverige.
Träden togs bort 2007 sedan ”borgen” blivit privatägd, för att byggas om till konstmuseum.

– Det var bröderna Rizah och Senad Kulenovic som köpte ”borgen” 2007 och lördagen den 6 juni 2009 invigdes ett nytt konstmuseum i det gamla vattentornet från 1862, allmänt kallat ”Vattenborgen”, vid Stortorgets södra sida.
Bröderna började nu visa sin privata samling konstföremål i ”The Kulenovic Collection”.
Här finns också en restaurang.
¤¤¤

En märklighet är vattenborgens nuvarande adress, Stortorget 5. Idag stämmer detta sedan vårdcentralen fått adressnummer 3. Men de gamla husen här, som revs i början av 1940-talet, hade nummer 7* – 11 och vattenborgen skulle därmed ha adressnummer 13.

Men över vattenborgens gamla dörr står det en femma (5) och den har funnits där i ”evinnerliga tider” (långt före adressändringen) och har säkert haft en annan betydelse. Vilken?
De gamla fyra adressnumren här på Stortorgets sydöstra sida blev alltså bara två efter det att de gamla husen revs.

*) Huset med gamla adressen Stortorget 7 (f.d. ”Morbror Rubens hus”), i hörnet till Södra Smedjegatan, stod kvar till 1973.

”Vändskivan” (vid platsen där Stadsporten* en gång stod)

Fram till 1970-talet gick CWJ:s (sedermera SJ) spårområde fram till kvarter Holmdahls sydvästra hörn vid Östra Vittusgatan.
Här fanns en gång en vändskiva för lok och vagnar som skulle ledas in på hamnspåret.

Allmänheten kallade hela närområdet vid norra delen av Landbrogatan för ”Vändskivan”.
På platsen fanns fram till 1970-talet ASG:s godsmagasin.

Väntkuren (-skjulet) …

… som nu står längst ut på skärgårdsbåtarnas brygga vid Fisktorget, fanns tidigare mitt för Högabergstrappan på den s.k. Nättrabybryggan vid Borgmästarekajen. Den uppfördes där troligen på 1910-talet.

Nättrabybryggan revs 1984 och väntkuren ställdes upp på Oscarsvärn. Våren 1986 ställdes den upp på sin nuvarande plats.

(Se Nättrabybryggan och Skåningabron)

Väster Udd – i dagligt tal kallat Västerudden – …

… är området på sydvästra Trossö och som gränsar i norr till Amiralitetsgatan, i öster till Konstapelsgatan, i söder och väster till varvsområdet.
Tidigare var Västerudden även bebyggd på ett sextiotal tomter i kvarteret Ankarstierna ner till dåvarande Timmermansgatan*. Husen i kvarter Ankarstierna revs eller flyttades på 1700-talet då de annars skulle hamnat innanför den s. k. Slutningsmuren* som dock inte blev färdigbyggd.

I sydväst var det bebyggt med varvsarbetarnas stugor ända ner till Lindholmsbron samt på udden i väst, på området som nu ligger innanför den på 1830-talet byggda varvsmuren och dit både Varvsgatan och Sjömansgatan tidigare gick ut, ända fram till dockornas svängningsrum.

(Se även Bäckanabn – Gröna Gången och kartan Ac GAMLA NAMN)

Wachenfeldtska barnhemmet

för vanartiga pojkar, som låg på Gåsabacken* vid Gullberna, invigdes 1908. Det låg på kullen strax söder om ”Skitna bäck*”, intill nuvarande (2011) Toyota Center vid Gullbernavägen. Barnhemmet lades ner 1946. Endast husgrunden finns kvar idag.

(Läs en utförlig historik om barnhemmet i FGC: s medlemsblad ”Kaulskroniten” nr. 2-1998)

Wachtmeister

Ursprungligen tyskbaltisk släkt, vars stamfar, fältmarskalken Hans W. (d. 1590), adlades av Johan III 1578. Denne, som torde ha gjort en militär yrkestitel till släktnamn och ägde jord på Dagö, blev far till ryttmästaren och lantrådet i Estland Claus W. (d. tidigast 1637), vars son generalmajoren, riksstallmästaren och riksrådet Hans W. (1609–52) blev friherre 1651 och stamfar för den släkt som på Riddarhuset kallats W. af Björkö efter ett gods i Viborgs län. Hans son generallöjtnanten och landshövdingen Bleichard (Bleckert) W. (1644–1701) var far till amiralen och presidenten Carl Hans W. (1682–1731). Dennes brorson översten och överstemarskalken Carl Adam W. (1740–1820) blev greve 1799 men dog ogift. Den friherrliga ätten dog ut på manssidan i Sverige 1889, men två släktgrenar fortlever i Tyskland, där den ena 1816 fick preussisk grevlig värdighet. Bleichard W:s äldre bror Axel W. blev greve 1693. Hans familj kallades på Riddarhuset W. af Mälsåker efter ett säteri i Södermanland som hans hustru ärvt; den dog ut på manssidan genom att hans ende efterlämnade son stupade i slaget vid Holowczyn 1708.
Släktens nuvarande svenska medlemmar härstammar från Axel och Bleichard W:s äldste bror Hans W., som blev greve 1687. Hans släktgren har på Riddarhuset kallats W. af Johannishus efter Blekinges största gods, (fel; godset hette vid denna tid Skunckenberg*) som han 1712 gjorde till fideikommiss för sina ättlingar. En sonson till Hans W. kom genom ingifte i släkten Trolle i besittning av fideikommisset Trolleberg. Hans son Carl Axel W. fick därför 1808, då han efter modern tillträdde fideikommisset, namnet Trolle-Wachtmeister. Dennes son Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister fick 1830 fideikommisskaraktären bytt till det likaledes i Skåne belägna Ljungby, som då fick namnet Trolle-Ljungby. Fideikommisset Johannishus ärvdes av Carl Axel Trolle-Wachtmeisters äldste bror konteramiralen Hans Fredrik W:s (1752–1807) sonson landshövdingen Hans W. (1828–1905) och senare av dennes son finansministern och generaldirektören Hans W. (1851–1929). Dennes bror landshövdingen Axel W. (1855–1926) var farfar till kemisten professor Carl Axel W. (f. 1924). En syssling till Hans W. (d. 1929) och till Axel W. (d. 1926) blev farfar till Wilhelm W. Carl Axel Trolle-Wachtmeisters yngre bror amiralen Clas W. (1755–1828) blev farfar till utrikesstatsministern Carl W. (1823–71). Carl Axel Trolle-Wachtmeisters och Clas W:s bror generalen Gustaf W. (1757–1826) blev farfar till Fredrik W., som var farfar till direktören och förste hovmarskalken Tom W. (f. 1931) och till dennes bror Ian W. Hans Gillingstam Grauers m.fl., Ätten Wachtmeister genom seklerna 1–4 (1932–56).

*) Anmärkning av Ingemar Fredriksson: Det var Hans Wachtmeisters sonson, Fredrik Georg Hans Wachtmeister, som döpte om godset till Johannishus. Namnet Johannishus kommer från Wachtmeisters gamla stamgods i Livland.
Wachtmeister, Hans, 1641–1714, greve (1687), sjömilitär, politiker; jfr släktartikel. Efter studier i utlandet trädde W. i svensk tjänst och blev 1669 kammarherre hos Karl XI. Han kom att tillhöra kretsen av kungens unga, nära umgängesvänner, fientlig mot riksrådet och med betydande inflytande. I slaget vid Lund 1676 deltog W. som överstelöjtnant men förde redan följande år en örlogseskader som amiral. W:s främsta insats blev som ledare av den genomgripande omdaning av det svenska sjöförsvaret som kungen efter krigsslutet 1679 planlagt tillsammans med Johan Gyllenstierna och W. Den innebar inte endast anläggningen och utbyggnaden av den nya örlogsbasen i Karlskrona utan också skapandet av en helt ny flotta, en enorm kraftinsats som utfördes 1679–1700. År 1680 blev W. Guvernör över Kalmar och Blekinge län, 1681 utnämndes han till kungligt råd och 1682 blev han generalamiral* och president i Amiralitetskollegium.

NE
*) Skall vara amiralgeneral. (Anmärkning av Ingemar Fredriksson)

———————————————————
Amiralgeneral Hans Wachtmeister (1641-1714)
(af Johannishus, greve, sjömilitär)

Wachtmeister tjänstgjorde på engelska flottan, blev 1669 kammarherre hos Carl XI och 1676 amiral. På 1670-talet aktualiserades den gamla planen på en ny örlogsstation. 1679 tog planen på en verklig flottbas på Trossö i Blekinge fastare form, och det var Wachtmeister som utformade och verkställde planen. (Provisoriskt låg dock flottstationen på södra Hästö och örlogsvarvet på Wämö 1680-84).
Det är häri samt i skapandet av en slagkraftig örlogsflotta Wachtmeisters livsverk är att söka. Enväldigt skulle Wachtmeister enligt sin konungs instruktion utöva ledningen över uppbyggnadsarbetet, anordningarna för amiralitetet skulle näst dem för hovstaten ha företräde framför alla andra, och enväldigt och myndigt utnyttjade också Wachtmeister dessa fullmakter till sjöförsvarets fromma.
Wachtmeister fick i sitt verk mottaga många bevis på kungens bevågenhet: 1680 guvernör över Kalmar och Blekinge län, 1681 kungligt råd, 1682 amiralgeneral och president i Amiralitetskollegium, 1683 generalguvernör och 1687 greve. Orubbat åtnjöt han kungens förtroende trots avundsmens skadeförsök. Ända till 1713 verkade Wachtmeister som flottans maktfullkomlige ledare och förde 1712, 70-årig, för sista gången sin flotta i strid.
Forna svenska amiralsbenämningar var riksamiral (från 1602), amiralgeneral (1682), storamiral, överamiral, amiralgenerallöjtnant, schoutbynacht (= konteramiral), skeppsgårdsamiral, holmamiral, varvsamiral och generalamiral (1780)
Schoutbynacht egentligen nattvakt, lägsta flaggmansgraden i holländska flottan. Titeln, som användes i svenska flottan 1630 – 1771, torde härledas därifrån, att yngste amiralen hade ansvaret vid förflyttning under natten.
Hans Wachtmeister är enligt uppgift den ende (?) svensk som burit titeln ”Amiralgeneral.”
Det sägs dock att titeln även burits av riksrådet Henrik Horn, sommaren 1677.
(Den militära graden generalamiral tillkom 1780, sextiosex år efter Wachtmeisters död)
Johannishus — f.d. Schunckenberg — i Hjortsberga socken
Johannishus hette tidigare Schunckenberg (Skunkenberg), efter landsdomaren
Nikulaus Schunck (Skunk), som på 1670-talet grundade godset.
Egendomen såldes senare till överste Karl Gustaf Skytte.
Schunckenberg övertogs 1684 av amiralgeneral Hans Wachtmeister, född 1641 (greve 1687), som av Schunckenberg och Tromtö 1712 gjorde ett fideikommiss för sin ätt.
Mycket kortfattat kan ett fideikommiss beskrivas såsom en testamentarisk stiftelse som medför att en viss förmögenhetskomplex eller enskild förmögenhetsdel blir oförytterlig och en viss ordning bestämmes, vari medlemmar av en familj eller andra skola efterträda varandra i besittnings- och nyttjanderätten. Amiralgeneral och greve Hans Wachtmeister dog 1714.
Namnet Schunckenberg utbyttes 1769 mot Johannishus av amiralgeneralens sonson, Fredrik Georg Hans Karl Wachtmeister.
Johannishus slott av sten i två våningar är uppfört 1772 i fransk renässansstil.

Fotnot: Nationalencyklopedin uppger felaktigt att Hans Wachtmeisters släktgren adlades
af Johannishus efter Blekinges största gods. Men godset i Blekinge fick inte namnet Johannishus förrän 1769. Förklaringen är följande:
Det ursprungliga Johannishus var släkten Wachtmeisters gamla stamgods (på Dagö?) i Livland i nuvarande Estland, vilket amiralgeneral Hans Wachtmeister sålde då han 1684 övertog godset Schunkenberg.
Amiralgeneral Hans Wachtmeister var gift med Sophia Lovisa Ascheberg; (Se nedan)
Sophia Lovisa Ascheberg (1664-1720),

dotter till fältmarskalken Ascheberg, generalguvernör över Skåne, Halland och Bohuslän.
Sophia Lovisa ingick äktenskap med amiralgeneral Hans Wachtmeister 1685.
I äktenskapet föddes sju barn.
År 1706 flyttar familjen in i den s.k. ”Grevagården” vid Borgmästaregatan (21).
(Nuvarande Blekinge Museum).

Grevinnan förvaltade hushållets ekonomi och förde kassabok över in- och utgående medel.
Då amiralgeneralen gav sig ut på resa eller expedition, erhöll han medel av sin grevinna, som vid hans hemkomst bokförde eventuellt överblivna medel.

(Se även Grevagården)

”Wallen” (Vallen)

Det fanns flera platser i det gamla Carlscrona som kallades Vallen.

1. Platsen utanför Slutningsmuren* vid Vallgatan.

2. Området vid Hvita Krog* (Oscarsvärn) och stadsfarmen Klinteberga på Wämö.

3. Fördämningarna som lades över Sundsmaren, mellan Trossö och Stora Björkholmen, då
”Nya dockorna” på varvet började byggas i mitten av 1700-talet. På vallen vid nuvarande
Chapmansplan anlades en gångväg och mot varvet byggdes ett träplank ¤.

¤) Se även Varvsmuren)

”Wisens gränd”

Förr ett inofficiellt namn på Arklimästaregatans backe mellan Hantverkaregatan och Fisktorget. Gatan slutade förr vid strandlinjen som gick här nedanför backen.
Backen fick sitt känningsnamn efter mässingslagaregesällen Jonas Wiséen. Han ägde en gång i tiden gård och tomt här i backen. Han är känd för att ha utarbetat ”Karlskrona Stads historia”, som finns bevarad i manuskript i Blekinge Museums arkiv.

(En källa som säger att backen fick namnet efter en skomakaremästare Lorentz Wise tror jag inte på)

”Wittus gate” (Wittus´ -äre- Port)

År 1860 besökte den engelske turisten Horace Marryat Carlskrona. Han skriver i en reseskildring att en inskrift på ett hus i Kalvhagen berättar: ”På denna plats stod bonden Wittus boningshus.” Han skriver också att stadsporten ännu bär hans namn.

Den gamla stadsporten från 1731 revs redan 1818 men ersattes då av en ny. Denna i sin tur revs på 1860-talet. Horace Marryat föll i en språklig fallgrop då han på gatuskylten läste ”Wittus gatan”. Han förväxlade svenskans gata med engelskans gate (port).

– Wittus Anderssons förnamn stavades ursprungligen Vitus men senare även Vittus.

Yttre (Yttra) Brunn.

Så kallades förr området vid stadsfarmen och stadsträdgårdsmästarens bostad vid Annebo.
Här i backen ner mot Koplan* (del av nuvarande Gamla Infartsvägen mot lasarettet), stannade hästskjutsarna som var på väg mot staden med sina vedlass eller grönsaksprodukter.
Här uträttade både djuren och körkarlarna sina naturbehov innan man kom fram till Blå Port (Borgmästarekrogen*).

Backen kallades därför i folkmun för ”Piss-lian”. Här snyggade de åkande också till sig genom att byta träskorna mot stövlar och ta på doffeltröjan för att se riktigt välklädda ut när de kom in på torget och träffade de ”högfärdiga stadskärringarna”.

Yttre (Yttra) Wämö (och Inre Wämö)

Området norr om Sunna kanal fram till gamla Stadsgränsen på fastlandet kallades förr
Yttre Wämö. Det var alltså ingen del av den egentliga Wämö:n.

Sunna kanal grävdes ut 1788-90 som stormhinder för att lättare kunna försvara staden mot fientliga anfall från fastlandet. Före utgrävningen var platsen ett vassbevuxet kärr, men hade en gång i tiden varit ett smalt sund. Efter första utgrävningen var kanalen endast c:a 7 m. bred och 1,8 m. djup. Oscarsvärn (se Hvita Krog) började befästas redan 1709.
——————————————————————————————

Inre Wämö.

(– Wämö, mellan nuvarande Tullparken (tidigare del av Östersjön) och Sunna kanal, kallades
Inre Wämö. Hela detta område (undantaget Hästö) är gamla Wämö. Efter utfyllnader på 1930-talet blev Wämö sammankopplad med Pantarholmen. Något man kanske inte tänker på är, att områdena Blå Port, Galgamarken, Gräsvik, Bergåsa, Annebo och Oscarsvärn m.fl. alla ligger på Wämö.

Wämö har genom tiderna haft flera olika stavningar. T. ex. WämmÖn, Wämmö och Vämö.

Oscarsvärn, som tillhörde Kustartilleriet (KA2), på norra Wämö överlämnades till Karlskrona kommun den 6 dec. 1973).

Ängamaren (gammal stavning; Engiamaren)

hette förr det område som i dag är Hoglands Park. Under 1600-talets slut bestod området av ett vattenfyllt träsk och kallades Engiamaren eller bara ”Ma´en”. Detta område hade tidigare varit en havsvik vars stränder gick ungefär vid nuvarande Norra Kungsgatan – Parkgatan – Landbrogatan.

Det som skulle bli Parkgatan kallades från början Ma´ens Tvärgränd.
Under 1700-talets början kunde man passera områdets norra del i öst-västlig riktning på en bro som kallades Laskebron*.

(Se även Neptuni Torg)

Örlogsvarvet (Wämövarvet, Gambla, Gamla och Nya varvet)

Carl XI beslöt 1679 på inrådan av sin vän, riksrådet Johan Gyllenstierna, att anlägga en ny bas för örlogsflottan i östra Blekinge. Redan vintern 1679-80 låg merparten örlogsfartyg i Lyckebyhamnen och omedelbart började man röja skogen på sydöstra Wämö (längs nuvarande Saltsjöbadsvägen) för att där anlägga ett varv. Ett fyrtiotal stugor, i två rader med gata emellan, byggdes för timmermän och andra hantverkare. Basen och hamnen lades vid Hästö södra udde.
Snart behövdes en varvskyrkogård och en sådan anlades på den steniga marken norr om varvsområdet. Varvet hade två staplar, två brobänkar, två smedjor och fem materialbodar.
Här sjösattes i januari 1682 skeppet ”BLEKING” (70 kanoner) med dimensionerna 45 m. långt, 11,6 m. brett och 5,4 m. djupgående. (”Bleking” gick på grund och sjönk vid Getskär 1683, men bärgades och tjänstgjorde till 1713). Konstruktör och byggmästare var den från Stockholmsvarvet förflyttade chefsbyggmästare Robert Turner. På Wämövarvet byggdes ytterligare två skepp.
Det var ”HALLAND” (56 kanoner) som sjösattes 1682 och ”GÖTA RIKE” (80 kanoner) sjösatt 1684. (Uppgifter om antalet kanoner varierar, plus eller minus några stycken).
– År 1684 flyttade varvet till södra sidan av Trossö där örlogshamnen och varvet än i dag är belägna. Samtliga byggnader på Wämö, utom skeppsbyggmästarebostället, flyttades till södra Trossö och Västerudden. Wämövarvet kallades därefter ”Gambla Wärfwet”.
Sjukbaracker byggdes och ny varvskyrkogård anlades på södra Björkholmen.
I mitten av 1700-talet utökas varvsområdet åt nordväst (Nya varvet) då dockorna börjar byggas i gamla Sundsmaren och Petter Jungs vik.
Då kom varvets södra del på Trossö att överta namnet Gamla Varvet.

Östra-Västra vägen.

Så kallade man förr delen av gamla kustvägen strax utanför Carlscronas stadsgräns.
Härifrån anlades 1681-82 vägarna Gröna Led* och Röda Led*, som vid Sunda* (Sunna) anslöt till Stora Landsvägen* över Wämö mot Carlscrona.

En sträcka av gamla Östra-Västra vägen (mellan Backabo och Rosenholm) heter i dag Rosenholmsvägen.

Gamla namn på platser och byggnader i Carlscrona

Vision

Övertygelse

Mission